Allegiant av Veronica Roth

18710190

Titel: Allegiant

Författare: Veronica Roth

Andra böcker i serien: #1, Divergent och #2, Insurgent

Utgivningsår: 2013

Originalspråk: Engelska

OBS! DEN HÄR RECENSIONEN INNEHÅLLER SPOILERS FÖR HANDLINGEN I DE TVÅ TIDIGARE BÖCKERNA I SERIEN, DIVERGENT OCH INSURGENT.

Det är alltid en speciell känsla att hålla den nyutkomna sista boken i en serie i sin hand, att läsa på baksidan och första sidan, för man vet att det är sista gången man gör det första gången. Nu är Divergent-serien inte en av mina absoluta favoriter, och därför blev jag snål när den kom ut i höstas och istället för att lägga pengar på att köpa boken ställde jag mig i kö på biblioteket, en kö som har sniglat sig fram, och tidigare i veckan kunde jag äntligen hämta ut den.

Även om jag har läst en hel del besvikna recensioner och hört en hel del deppiga diskussioner om Allegiant så lät jag inte det dämpa min entusiasm. Det är så många som inte gillar Mockingjay som avslutar Hungerspels-trilogin, och den är min favorit i serien, och jag misstänkte att Allegiant kanske led av Mockingjay-syndromet. Jag misstänkte också att slutet inte skulle vara helt lyckligt, och jag som föredrar bitterljuva slut, ofta uppskattar olyckliga och inte har något emot öppna, tänkte att det inte skulle vara ett problem för mig och att Allegiant kanske var riktigt bra.

Så var det dock inte alls. Allegiant är faktiskt avsevärt mycket sämre än de två andra böckerna i serien, och trots att mina förväntningar inte var skyhöga så blev jag ganska besviken.

Boken börjar ungefär där Insurgent slutade, med Tris och gänget (de är så många nu att jag inte orkar räkna upp dem) i knipa efter att ha läckt Edith Priors video. Det är bråk och kiv mellan folk från the factions och the factionless, de senare ledda av Fours mamma Evelyn. Tris och gänget bestämmer sig för att lämna världen de växt upp i och hamnar hos ett gäng forskare på det som en gång var O’Hare-flygplatsen där de får förklarat för sig att hela deras stad är ett experiment för att försöka fixa skadade gener flera generationer tillbaka i tiden, och att Edith Priors video som Tris nästan dog för att få tag på mest består av irrelevanta lögner. Jaha…

Tris, som jag ändå tyckt ganska bra om i de tidigare böckerna blir i Allegiant det som Katniss inte blir i Mockingjay; någon slags superwomanHon har alltid rätt om allt, hon begår inga misstag, missar aldrig ett skott, och även om hon måste fatta en del tuffa beslut under bokens gång så blir resultatet ungefär lika intressant som en Mary Sue ur en Harry Potter-Fanfiction om Sirius Blacks glansdagar på Hogwarts. Det känns inte som att Tris är närvarande under hela bokens gång, utan mer som att hon berättar för läsaren vad som händer utan att förmedla vad hon känner. Ibland står det givetvis vad Tris känner, men jag känner inte att hon känner det.

Four växer å andra sidan i mina ögon i den här boken. Han får sitt eget perspektiv och får lite välbehövlig mänsklighet, något som jag tycker att han behövt i de senaste två böckerna. Vi får komma in i Fours huvud och veta vad han känner och tycker och tänker, och jag uppskattar hans PoV mer än Tris i den här boken. Jag vet att många inte gillar Fours perspektiv, men jag har aldrig varit riktigt såld på honom, så för mig var det en fördel att få se en annan sida av honom.

Sen är det en uppsjö av mindre karaktärer. Christina, Uriah, Zeke, Tori, Peter, Caleb, Cara osv. plus ett dussin nya som de stöter på utanför stadens murar. Det är många namn att hålla i huvudet, och när någon av dem dör är det nästan en lättnad, för då är det en mindre att hålla koll på. Av de mindre karaktärerna är det inte någon som är särskilt intressant, och många hade man lätt kunnat lämnat kvar inne i staden eller dödat i ett lämpligt labb eller något. Roth är ju inte känd för att vara sentimental med sina karaktärer, så det borde inte varit något problem.

OBS! NEDAN FINNS DET SPOILERS FÖR ALLEGIANT, MARKERA FÖR ATT LÄSA

Istället för att fortsätta på det spår som hon börjat på i den första två böckerna i serien med motsättningarna mellan the factions och the factionless, så väljer författaren att introducera ett nytt problem: gener. Vissa människor har dåliga gener och andra människor har bra gener, och människor med dåliga gener diskrimineras i världen utanför Chicago. De som är divergenta har oftast bra, “friska” gener, medan de som inte är det anses vara sjuka och andra klassens medborgare.

Jag är absolut ingen expert på genetik, men även med den lilla kunskap jag har så ser jag att Roths förklaring till hela genetiktjafset är som en stor, schweizisk ost. Även om jag försökte ignorera min inre Erudite och acceptera att Veronica Roth är författare och inte forskare, och att det här är fiktion och inte verklighet, så var förklaringen bara för slarvigt konstruerad för att jag skulle kunna acceptera den.

Det som dock störde mig mest med hela den här boken var Den Stora Finalen när Tris & Co bestämmer sig för att stoppa David & Co från att ändra alla människors minnen eftersom att det är fel och inkräktar på människors integritet etc. genom att ändra deras minnen. För det är ju helt okej att inkräkta på folks integritet om de är onda. Jag tänker inte ens kommentera det. 

Hotet om revolution och inbördeskrig mellan the factions och the factionless försvinner förresten enkelt genom en tårfylld återförening av Four och hans mamma som överger sina storslagna diktatorsdrömmar i utbyte mot att hennes son någon gång kanske kommer förlåta henne. Hon har ju inte lyssnat på Four de senaste femhundra sidorna, så att hon helt plötsligt ändrar sig som genom ett trollslag är något jag inte riktigt köper. 

Tris dör förresten också. Jag antar att det ska vara en chockerande scen, men från ögonblicket Caleb anmäler sig som frivillig att utföra självmordsuppdraget så vet vi att Tris aldrig kommer låta honom göra det i slutändan. Istället för ett bitterljuvt, tårdrypande slut där Tris offrar sitt liv för sin broders så blir det rätt kasst, för vi bryr ju oss inte om Caleb. Han har inte gjort något sympatiskt de senaste två och en halv böckerna, och därför blir Tris död inte ett offer för Godheten utan ett impulsivt beslut i sann Dauntless-manér. 

Ofta när jag kritiserar YA så gnäller jag om att i verkligheten så är de flesta dödsfall i krig helt onödiga och snabbt över. Det finns inte tid för några sista kärlekslöften eller dramatiska stråkar, utan ofta är det snabbt över och de överlevande måste fortsätta vidare. Tris död går väldigt snabbt och det finns ingen där hon viska några sista ord till, och på det sättet känns det realistiskt. Problemet jag har med Tris död är mer kopplat till hur den passar in i handlingen, och svaret är att den är rätt poänglös, vilket gör att det mer känns som ett sätt chocka läsaren än att den är del av en väl uttänkt handling. 

SLUT PÅ SPOILERS

Jag tycker att de två första böckerna i serien definitivt har ett visst underhållningsvärde. De är spännande med högt tempo och karaktärer över medelmåttet för den här genren. Det är inga böcker som kommer förändra din världsbild eller utmana dina moraliska övertygelser, men de kommer underhålla dig en stund. Allegiant är dock en alldeles för lång, ganska klumpig avslutning och kan med fördel ersättas av en sammanfattning på Wikipedia för att stilla nyfikenheten.

Mer om boken 

Läs mer på Goodreads

Köp boken på engelska hos Bokus, Adlibris eller Book Depository

Advertisements

TV-serie: Veronica Mars

Veronica_Mars_season_1_DVD

Titel: Veronica Mars

Skapare: Rob Thomas

Visningsår: 2004-2007

Skådespelare: Kristen Bell, Jason Dohring, Percy Daggs III, Francis Capra, Teddy Dunn, Enrico Colantoni, Amanda Seyfried m.fl

Land: USA

Språk: Engelska

Jag var nyligen en vinnare i Fiktiviteters tävling, och i vinstpaketet ingick bland annat första säsongen av den amerikanska TV-serien Veronica Mars. Det är en serie jag funderat på att se så många gånger, och som jag sett något udda avsnitt av då och då, men som aldrig visats på rätt tider på TV i Sverige för att jag ska kunna följa den. Men i fredags när jag skrivit årets sista tenta satte jag på det första avsnittet, och sen var jag fast. 40×22 minuter senare har jag tagit mig igenom hela säsong ett.

Och åh!!!! Vilken serie! Det var längesen jag såg på en TV-serie och efter att ha sett tio avsnitt på en dag bara ville ha mer, mer, mer! Vilken tur att Hemmakväll hade både andra och tredje säsongen, förhoppningsvis landar de i brevlådan strax efter nyår.

Serien påminner på många sätt om en av mina favoritserier genom alla tider, Buffy: The Vampire Slayer. Båda utspelar sig i mindre kaliforniska städer och kretsar kring High School-tjejers något udda “deltidsjobb”. Buffy jagar vampyrer och Veronica extraknäcker på sin pappas detektivbyrå. Även Buffy och Veronica har en hel del gemensamt; före detta populära tjejer med skilda föräldrar och en förkärlek till ironi. Dessutom är Sarah Michelle Gellar och Kristen Bell i vissa ljus och vinklar kusligt lika utseendemässigt.

Varje avsnitt är fyrtio minuter långt och i de flesta är det ett eller flera mindre “mysterier” som ska lösas. Mysterier är kanske inte riktigt rätt ord, Veronica får snarare betalt för att lösa andra människors problem. Det finns också ett större mysterium som löper över hela säsongen; mordet på Lilly Kane, Veronicas bästa vän. Mordet inträffade flera månader innan serien inleds, och en man har erkänt mordet, men det är något som inte riktigt stämmer. Det är en sådan där serie som man kan se ett avsnitt av här och där och ändå förstå det mesta, men som blir så mycket bättre om man ser den från början till slut.

Karaktärerna är förresten också utmärkta. Jag gillar Veronica skarpt, och hennes pappa är en av de bästa föräldrar jag har sett i en ungdomsserie. Överlag så tycker jag att föräldrarna är ovanligt välutvecklade i den här serien som trots allt är riktad till ungdomar. Kompisarna och fienderna i skolan är också bra, och jag gillar att man inte riktigt vet vart man har någon av karaktärerna.

Jag älskar, älskar, älskar den här serien. Så otroligt beroendeframkallande, och så spännande! Serien sändes mellan 2004 och 2007 och har tyvärr bara tre säsonger, men en långfilm har nyligen spelats in och kommer ha premiär under 2014.

Om du gillar Buffy rekommenderar jag dig verkligen att leta upp Veronica Mars. Om du inte gillar Buffy tycker jag att du ska ge Veronica en chans ändå. Och om du inte har sett någon av dem: vad väntar du på? Du har hundratals timmar av fantastisk underhållning framför dig, så se till att ha gott om tid innan du sugs in i dessa två underbara serier.

Mer om serien

Läs mer på IMDb

Köp första säsongen hos CDON eller hyr hos Hemmakväll

Kolla på FILMENS trailer här