East of Eden av John Steinbeck

455315

Titel: East of Eden (sv. titel Öster om Eden)

Författare: John Steinbeck

Andra böcker av samma författare: The Grapes of Wrath (sv. titel Vredens Druvor), Of Mice and Men (sv. titel Möss och Människor), Cannery Row (sv. titel Det stora kalaset), Tortilla Flat (sv. titel Riddarna kring Dannys Bord) m.fl

Utgivningsår: 1952

Originalspråk: Engelska

Efter att ha läst Of Mice and Men förra sommaren var jag inte helt övertygad om John Steinbeck var något för mig, men efter att jag hörde talas om East of Edens handling blev jag genast nyfiken. Böcker som handlar om familjer och som sträcker sig över flera generationer är något jag alltid har tyckt väldigt mycket om.

John Steinbeck tyckte själv att East of Eden var hans bästa roman, och även om man kan diskutera det fram och tillbaka så råder det ingen tvekan om att det här är en bok skriven med mycket kärlek och omtanke. Dels är den baserad på Steinbecks egna familjehistoria, och dessutom utspelar den sig i Salinas Valley liksom många andra av hans verk, och miljöbeskrivningarna visar hur väl författaren känner platsen han skriver om. En mycket ung John Steinbeck skymtar också förbi ett par gånger i boken.

Boken handlar om familjerna Trask och Hamilton i Salinas Valley, Kalifornien och löper över flera generationer. Huvudpersonen heter Adam Trask och flyttar västerut efter att ha växt upp i öst. Han slår sig ner i Salinas Valley i närheten av familjen Hamiltons hem och blir vän med Sam Hamilton. Det är en bok som sträcker sig över lång tid med många karaktärer och sidospår. Steinbecks skrivsätt är inte på något sätt svårläst utan ganska rakt på sak även om det är ganska tidskrävande. Jag upplever att båda böckerna jag har läst av honom kräver mycket eftertanke och i synnerhet denna kan med fördel läsas över en längre tid.

Parallellerna med Bibeln i den här boken är oundvikliga och högst medvetna från författarens sida. Bröderna Charles och Adam Trask är en tydlig parallell till Bibelns Kain och Abel. En broder är god, den andre ond, den gode brodern favoriseras av fadern och den andre ignoreras. När den gode brodern sedan växer upp och senare får två egna söner, tvillingar som döps till Caleb och Aron, ser det från början ut som att historien kommer upprepa sig själv. Men är det verkligen så enkelt? Det här är trots allt inte en enkel retelling av Bibeln, och Steinbeck gör det inte så svart och vitt.

Det är inte direkt någon överrepresentation av kvinnliga karaktärer i den här boken. Den största är Cathy som kvalar in som en av de vidrigaste karaktärer jag någonsin stött på. Det verkar inte finnas någon godhet överhuvudtaget i Cathy redan från unga år och till skillnad från resten av karaktärerna i den här boken som pendlar mellan ondhet och godhet så är hon ganska endimensionell. Men trots det så är hon ändå en intressant karaktär som man som läsare får väldigt starka känslor för, även om de inte är positiva.

Det här är en mycket väl utförd bok skriven av en mycket kompetent författare. Den har en bra handling med ett intressant budskap som säkert var mycket kontroversiellt på femtiotalet då boken gavs ut och som säkert kan väcka en hel del åsikter även idag. Det jag dock tycker mest om med den här boken är att man verkligen känner att författaren lagt ner en hel del hjärta och själ i den. Jag stod och väger mellan en fyra och en femma när jag hade läst ut den och gav den det förstnämnda, men nu när jag skrev det här inlägget blev jag påmind om hur bra den här boken verkligen är och ändrade betyget till en femma.

Mer om boken

Läs mer på Goodreads

Köp boken på engelska hos Bokus, Adlibris eller Book Depository

The Catcher in the Rye av J.D Salinger

7933650

Titel: The Catcher in the Rye (sv. titel Räddaren i Nöden)

Författare: J.D Salinger

Andra böcker av samma författare: Franny and Zoey, Nine Stories m.fl

Utgivningsår: 1950

Originalspråk: Engelska

Då och då stöter man på böcker som är tokhyllade överallt, som har förändrat olika människors syn på livet och så vidare. Ibland sluter man sig till hyllningskören och rekommenderar boken till höger och vänster för att andra också ska få ta del av det fantastiska, men ibland slår man också ihop boken efter att ha läst sista sidan och undrar om man har läst samma bok som alla andra.

The Catcher in the Rye är en av de mest kända moderna amerikanska klassikerna och lite av en föregångare till dagens YA-romaner. På sina håll har den uppnått kultstatus och det är tydligt hur mycket dagens YA har påverkats av den här boken.

Huvudpersonen är sjuttonårige Holden Caulfield och boken inleds med att han befinner sig på den internatskola han går på, några dagar innan julledigheten. Holden, som håller på att bli underkänd i samtliga av sina ämnen, bestämmer sig för att strunta i de sista skoldagarna och hoppar på ett tåg till New York City. Holden driver runt i staden och är besviken på världen, det händer inte mycket utan mycket fokus ligger på Holdens tankar snarare än handlingar.

Jag är inte överförtjust heller i sättet boken är skriven även om det ger Holden en unik röst. Istället för att skriva “I went to the pub and had a beer” står det istället “I went to the goddam pub and had a goddam beer”. (Ej taget från boken utan ett exempel på hur det skulle kunna stå). Dessutom sätter han gärna ett “old” innan namn, så när Holden pratar om sin gamla vän Jane säger han “I was thinking about calling old Jane”. Småsaker som jag finner irriterande när de ständigt återkommer.

En av de sakerna jag dock tycker mest om med den här boken är storstadskänslan den lyckas förmedla. Det är en bok som hör hemma i New York, man känner att den utspelar sig där och det är lätt att föreställa sig de olika miljöerna.

Jag önskar att jag hade hittat den här boken av en slump i en bokhandel eller blivit rekommenderad den av en entusiastisk bibliotekarie och tveksamt lånat hem den när jag var fjorton-femton år, för precis som med The Perks of Being a Wallflower som den ofta jämförs med så känner jag att jag kom till The Catcher in the Rye lite för sent och med lite för höga förväntningar.

Det behöver inte innebära att man som förstagångsläsare måste vara i nedre tonåren, jag har läst flera recensioner som hyllar den här boken av läsare som är betydligt äldre, men jag tror att mitt femtonåriga jag hade kunnat relatera mer till Holden som jag nu mest irriterar mig på. För det är det som den här boken hänger på; vad du tycker om Holden. Jag har vanligtvis inget problem att uppskatta en karaktär med få trevliga drag, annars hade jag nog aldrig tyckt om böcker som Mildred Pierce och Wuthering Heights, men jag förstår mig inte på Holden.

Jag tycker dock att det här är en bok man behöver läsa själv för att veta vart man står, det är svårt att bilda sig en uppfattning enbart genom att läsa vad andra tycker om boken. Det är en modern klassiker och jag förstår varför den här boken är det, men magin fungerar tyvärr inte på mig.

Mer om boken

Läs mer på Goodreads

Köp boken på engelska hos Bokus, Adlibris eller Book Depository

The Hobbit av J.R.R Tolkien

16170202

Titel: The Hobbit (sv. titel Hobbiten)

Författare: J.R.R Tolkien

Andra böcker om Midgård: The Lord of the Rings-trilogin (sv. titel Sagan om Ringen-trilogin), The Silmarillion, The Roverandom m.fl.

Utgivningsår: 1937

Originalspråk: Engelska

För ett par år sedan gjorde jag några tappra försök att läsa Sagan om Ringen-trilogin, men jag upplevde den alltid som långsam och seg och kom aldrig mer än hundra sidor in i första boken. Nu när jag är några år äldre och har lite mer tålamod med sega böcker bestämde jag mig för att göra ett nytt försök med Tolkien och jag bestämde mig för att läsa trilogin under sommaren, en bok varje månad i juni, juli och augusti. Sen kom jag på att det kanske är smart att värma upp med The Hobbit som dels är kortare och dels brukar beskrivas som mer lättläst än de andra tre.

Huvudpersonen i The Hobbit är Bilbo Baggins, en hobbit som lever ett bekvämt och bekymmerslöst liv i sitt hus och njuter av god mat och en lugn tillvaro tills den dag han får besök av trollkarlen Gandalf. Nästa dag invaderas hans hus av ett antal dvärgar vars folk många år tidigare flydde det berg där de levt och samlat rikedomar då draken Smaug tog över berget och dödade alla de dvärgar som inte hann fly. Dvärgarna är ledda av Thorin Oakenshield vars farfar var den sista kungen över berget, och han är mån om att ta tillbaka det som en gång var deras.

Dvärgarna har bestämt sig för att återvända till berget och Gandalf har redan erbjudit sin hjälp, men sällskapet är i behov av en fjortonde medlem och det är trollkarlen som har föreslagit Bilbo. Den lille hobbiten är minst sagt motvillig att lämna sitt bekväma liv, men det finns något äventyrslystet inom honom som gör att han följer med på sitt livs äventyr.

Jag vet inte om det är för att jag har ändrats som läsare eller för att den här boken är betydligt mindre intensiv på miljöbeskrivningarna än Sagan om Ringen, men jag upplevde The Hobbit som ganska lättläst. Äventyret höll jämnt och ganska högt tempo genom hela boken även om slutet var ganska abrupt, jag kan bara föreställa mig hur mycket de kommer dra ut på det i den sista filmen.

Bilbo är lite irriterande i början men utvecklas väldigt mycket som karaktär under bokens gång vilket jag gillar. Dvärgarna är ett ganska buttra typer och de har inte speciellt många unika personlighetsdrag förutom Bombur som är fet. Thorin är egentligen den enda av dem som är en “egen” karaktär, de andra smälter mest ihop vilket är lite tråkigt. De har dock sina stunder och är stundvis ganska underhållande.

Jag tycker dock mycket om boken och är oerhört imponerad över världen som Tolkien bygger upp, och ändå känns det bara som ett smakprov på Sagan om Ringen. Det är en mycket enklare bok än trilogin vilket är passande eftersom att den faktiskt riktar sig till en något yngre publik. Jag kan absolut rekommendera The Hobbit, i synnerhet om du precis som jag försökt dig på Sagan om Ringen och inte riktigt orkat.

Mer om boken

Läs mer på Goodreads

Köp boken på svenska hos Bokus eller Adlibris

Köp boken på engelska hos Bokus, Adlibris eller Book Depository

The House of Mirth av Edith Wharton

14743257

Titel: The House of Mirth (sv. titel Glädjens Hus)

Författare: Edith Wharton

Andra böcker skrivna av samma författare: The Age of InnocenceEthan Frome, Summer, The Custom of the Country m.fl

Utgivningsår: 1905

Originalspråk: Engelska

 

The House of Mirth tar plats i New York City i början av nittonhundratalet och följer den vackra Lily Bart som rör sig i de rika kretsarna även om hon själv knappt har tillräckligt med pengar för att hålla sig kvar i det sällskap hon alltid umgåtts med.

Men trots sina knappa ekonomiska resurser är Lily inte på jakt efter en make som kan försörja henne och hennes extravaganta livsstil, utan tvärtom så verkar äktenskap inte locka Lily alls. I en tid då ogifta kvinnor förväntades vara rena och oskuldsfulla tar Lily Bart ett steg för mycket över gränsen för vad som är acceptabelt, vilket blir början på undergången.

Den här boken var mycket allvarligare och dystrare än jag hade förväntat mig. Jag trodde att Edith Whartons böcker skulle vara underhållande och ganska lättsamma med lite lagom mycket samhällskritik, typ Jane Austen fast hundra år senare, men jag fick lite av en knäpp på näsan av The House of Mirth. Varje gång jag trodde att boken skulle ta en positiv vändning drogs stackars Lily Bart bara ännu längre ner i det mörka djupet, och varje gång man skymtade en potentiell prins på en vit springare som skulle komma till Lilys undsättning red prinsen i fråga förbi.

Det måste vara något oemotståndligt med vackra, högfärdiga kvinnors undergång. Jag har läst ett par andra klassiker i år med samma tema. Anna Karenina, Madame Bovary och The Painted Veil har alla vackra kvinnor i huvudrollen och i alla utom den sistnämnda går den vackra kvinnan under. Det som dock skiljer The House of Mirth (och i viss mån The Painted Veil) från de andra är VARFÖR den hon går under. Whartons bok skuldbelägger inte bara Lily, utan minst lika mycket samhället hon lever i som gör det omöjligt för henne att överleva utan att gifta sig.

Det som jag dock gillar mest med den här boken är Whartons sätt att skriva. Det är en fantastiskt välskriven bok som definitivt bevisar varför Wharton förtjänar det Pulitzer-pris hon vann. Jag kommer utan tvekan att läsa mer av Wharton, nästa bok på önskelistan är The Age of Innocence (Oskuldens Tid).

Mer om boken

Läs mer på Goodreads

Köp boken på engelska hos Bokus, Adlibris eller Book Depository

Madame Bovary av Gustave Flaubert

16000362 (1)

Titel: Madame Bovary

Författare: Gustave Flaubert

Andra böcker av samma författare:

Utgivningsår: 1856

Originalspråk: Franska

Madame Bovary har för mig alltid varit en av de där klassikerna som bara ska läsas för att förstå vad alla pratar om när de refererar till Flauberts mest kända verk. Men jag är väldigt glad att jag bestämde mig för att läsa den, för den är underbart skriven och får mig att önska att jag kunde läsa den exakt som Flaubert skrev den, på franska, för man tappar alltid lite grann i en översättning.

Boken handlar om en ung läkarhustru vid namn Emma Bovary som bor i en liten by på den franska landsbygden tillsammans med sin man. Emmas make, Charles, är trivs bra med sin plats på jorden och är nöjd med det stillsamma livet på landet. Emma är betydligt mer ambitiös och längtar efter ett mer flärdfullt liv, men hon lever i en tid då en kvinnas ambitioner var begränsade av hennes make. I brist på annat inleder hon en affär för att få mer dramatik och äventyr i vardagen.

Emma Bovary är verkligen inte en karaktär man instinktivt tycker om. Hon är snobbig och ytlig och samtidigt naiv. Hon är inte på något vis en ointressant karaktär, tvärtom, om man gillar att läsa om otrevliga människor (vilket jag gör) så är hon definitivt intressant att följa.

Jag har läst två andra böcker i år med teman som liknade det i Madame Bovary: Anna Karenina av Lev Tolstoj och The Painted Veil av W. Somerset Maugham. Alla tre böckerna handlar om unga kvinnor fast i äktenskap som tråkat ut dem och som söker spänning genom en otrohetsaffär. Det är tre mycket olika böcker men det är intressant att se hur olika vägar de tre författarna väljer att ta. Tolstoj och Flaubert var ungefär samtida (båda deras böcker publicerades på 1850-talet) medan Maugham levde betydligt senare (The Painted Veil är publicerad 1925), och det märks inte minst genom att Kitty Fane i The Painted Veil faktiskt har karaktärsutveckling, och dessutom är moralen i den boken en helt annan än i de andra två.

Jag tycker definitivt att Madame Bovary är läsvärd, den är fantastiskt skriven och det är en bok man bär med sig efteråt, ingenting man bara glömmer av. Jag tycker bättre om de andra två böckerna med liknande teman som jag nämnt tidigare, men Madame Bovary är absolut inte dålig.

Mer om boken

Läs mer på Goodreads

Köp boken på svenska hos Bokus eller Adlibris

Köp boken på engelska hos Bokus, Adlibris eller Book Depository

Anna Karenina av Leo Tolstoj

15824389

Titel: Anna Karenina 

Författare: Lev Tolstoj

Andra böcker av samma författare: Krig och Fred, Ivan Iljitjis Död m.fl.

Utgivningsår: 1873

Originalspråk: Ryska

De allra flesta vet om att Anna Karenina är en berättelse om en förbjuden, passionerad kärleksaffär, och om man ser en del filmatiseringar är det lätt att tro att så är fallet, men faktum är att kärleksaffären är en ganska liten del av en av världens mest kända klassiker.

Det är svårt att sammanfatta handlingen, men kortfattat så handlar boken om Anna Karenina som är gift med en man vid namn Karenin. Hennes man är betydligt äldre än henne, och även om deras äktenskap inte är katastrofalt olyckligt så finns det ingen kärlek eller omtanke. Karenin är en ganska fyrkantig figur, den typen av person som tycker om att följa regler och scheman och ogillar överraskningar. När Anna träffar den unge, stilige och charmige Vronsky förändras hennes tillvaro som i ett trollslag. Attraktion uppstår omedelbart, och de inleder ett förhållande.

Anna och Vronsky är dock inte de enda vars förhållande spelar en central roll i handlingen. Annas bror Stiva exempelvis, och hans fru Dollys relation är ansträngd efter att hon får reda på att han har varit otrogen, och det är intressant att jämföra hur olika konsekvenser Stiva och Anna får ta för sina otrohetsaffärer. Man får se hur de flesta i Annas bekantskapskrets effektivt utestänger henne från allt socialt liv medan de samtidigt blundar för Stivas snedsteg, som han för övrigt tar ganska ofta. Vronsky, den andra parten i otrohetsaffären välkomnas också i olika sociala sammanhang medan Anna måste stanna hemma.

Hon offrar allt för honom. Hon ger upp sin status, sitt hem, sina vänner, till och med sin älskade son för Vronskys skull. För henne är insatsen så mycket högre, och när tanken väl slagit rot att hon kan förlora det som hon offrat allt för vägrar den att lämna henne, och det blir början på undergången. Även om jag är säker på att Vronsky älskar henne tillbaka så har han inte lika mycket att förlora på affären, och detta i kombination med att samhället inte dömer honom lika hårt som henne gör att han inte riktigt förstår hennes desperation.

Den största karaktären i den här boken skulle jag, titeln till trots, säga är Konstantin Levin; en ung man som äger mycket land och föredrar livet på landet framför de glamorösa balsalarna och salongerna i stan. Han är en seriös, hårt arbetande man som är hopplöst förälskad i Kitty, en vacker ung flicka som i sin tur uppmärksammas av Vronsky i början av boken. Det betydligt mer oskyldiga förhållandet mellan Levin och Kitty och deras rena kärlek är en skarp kontrast mot det mellan Anna och Vronsky som drivs av kroppslig lust. Avundsjuka är dock en tråd som löper genom hela boken och infekterar alla de tre förhållanden, men på olika sätt och med olika resultat.

Det är sådan otroligt bra balans i den här boken mellan den dramatiska, passionerade affären mellan Anna och Vronsky och Levins enkla, vardagliga liv på landet. I och med att man får följa karaktärerna så länge lär man känna dem så väl, i synnerhet Levin som verkligen utvecklas som människa under boken. Man får spendera mycket tid i Levins huvud och framförallt under andra halvan av boken brottas han mycket med moraliska och filosofiska dilemman, och han har även många djupa funderingar kring religion.

Anna Karenina är en förvånansvärt lättläst bok. Jag hade förberett mig på något tungt och svårt som krävde full koncentration hela vägen bara för att förstå vad som händer, men handlingen är mycket lätt att följa och Tolstoj slösar inte tid på långa miljöbeskrivningar som är vanligt i långa böcker vilket underlättar läsningen. Men bara för att boken inte är svår att förstå innebär det inte att den går fort att läsa. Det är ändå 900 sidor och tålamod krävs, man kan inte förvänta sig att man kan sätta sig ner en dag, börja läsa och vara färdig till kvällen.

Det finns dock ett parti mot slutet av boken, jag tror att det är i den sjätte delen av boken, som handlar om politik, och där tappar Tolstoj mig. Det är 40-50 sega sidor där förtrollningen bryts, och även om de sista delarna som kommer efteråt är riktigt bra så kommer den där perfekta harmonin aldrig riktigt tillbaka.

Det finns många små stunder i den här boken jag tycker väldigt mycket om. Diskussioner runt middagsbord om olika ämnen, många bra dialoger och intressanta iakttagelser. Det finns till exempel en scen ganska sent i boken med två karaktärer som inte har särskilt stora roller som jag tyckte väldigt mycket om även om den inte hade så mycket att göra med resten av handlingen (och därför är det heller inte direkt någon spoiler att berätta om den).

De två karaktärerna, en ogift, medelålders man och en ung kvinna, har spenderat en tid som gäster hos två vänner som har ett stort hus. Mannen och kvinnan hade aldrig träffats innan de kom till huset, men de kommer bra överens och det finns tydlig attraktion mellan dem. De är ute och letar svamp i skogen med några av barnen som också är gäster i huset, och han funderar på om han ska fråga henne, men tvekar. Han var förälskad en gång i sin ungdom, men flickan han var kär i dog, och undrar om det är ett svek mot sin ungdomskärlek att bli kär på nytt, men bestämmer ändå för att fria till kvinnan han nu går bredvid.

De får ett sådant där magiskt “moment” när allting stämmer och man vet att om han frågar henne nu så kommer hon att säga ja. Han tar sats och frågar… efter skillnaden mellan två sorters svamp. Magin är helt plötsligt som bortblåst och man vet att de aldrig kommer få chansen igen, att de aldrig kommer att gifta sig, kanske inte ens träffas igen, och om de gör det kommer de låtsas om att de aldrig hade ett magiskt moment tillsammans.

Egentligen ingen viktig scen, men ack så bra! De två karaktärerna nämns i princip aldrig igen, och även om deras lilla stund i skogen inte gör något djupt intryck på handlingen så gör den ett djupt intryck på mig.

Det finns så mycket symbolik och så mycket att analysera i den här boken att jag nästan önskar att jag hade läst den i skolan så att jag verkligen hade kunnat tolka den på djupet, men det är svårt att göra på egen hand.

Är då Anna Karenina värd att lägga ner sin tid på? Svar ja. Det är en fantastisk upplevelse och en mycket välskriven bok som verkligen är värd att ta sig tid att läsa. Det är dock ingenting man kan stressa igenom, utan man bör ha ordentligt med tid på sig för att kunna uppskatta den ordentligt. För mig tog det nästan två veckor att läsa ut boken även om jag var ledig och hade massa tid över, men jag kunde ofta inte läsa mer än 60-70 sidor åt gången, sen var jag tvungen att lägga ifrån mig boken och få en stund på mig att smälta det jag hade läst.

Om man är ovan vid att läsa klassiker rekommenderar jag att man börjar på något annat ställe innan man ger sig på Anna Karenina, för det går inte att förneka att det är en lång bok, och även om det finns mycket segare klassiker så är det ändå stundvis en tålamodsprövning.

Jag har sett filmatiseringen från 2012 med Keira Knightley i titelrollen, och filmen är en färgsprakande vacker fest för ögat med fantastiska kläder och miljöer. Den är dock inte en särskilt trogen boken, men det är förståeligt att det är svårt att klämma in en så lång bok på så kort tid. De har ändrat en del, friserat i princip alla handlingar förutom den om Anna och Vronsky och en hel del karaktärer har tagits bort, och det gör att filmen ger en ganska skev bild av boken.

Så för att verkligen förstå vad Anna Karenina handlar om är det ett måste att läsa boken, och tro mig, det är den värd.

Mer om boken

Läs mer på Goodreads

Köp boken på svenska hos Bokus eller Adlibris

Köp boken på engelska hos Bokus, Adlibris eller Book Depository

Se trailern till filmen från 2012 här