East of Eden av John Steinbeck

Titel: East of Eden (sv. titel Öster om Eden)

Författare: John Steinbeck

Andra böcker av samma författare: The Grapes of Wrath (sv. titel Vredens Druvor), Of Mice and Men (sv. titel Möss och Människor), Cannery Row (sv. titel Det stora kalaset), Tortilla Flat (sv. titel Riddarna kring Dannys Bord) m.fl

Utgivningsår: 1952

Originalspråk: Engelska

Efter att ha läst Of Mice and Men förra sommaren var jag inte helt övertygad om John Steinbeck var något för mig, men efter att jag hörde talas om East of Edens handling blev jag genast nyfiken. Böcker som handlar om familjer och som sträcker sig över flera generationer är något jag alltid har tyckt väldigt mycket om.

John Steinbeck tyckte själv att East of Eden var hans bästa roman, och även om man kan diskutera det fram och tillbaka så råder det ingen tvekan om att det här är en bok skriven med mycket kärlek och omtanke. Dels är den baserad på Steinbecks egna familjehistoria, och dessutom utspelar den sig i Salinas Valley liksom många andra av hans verk, och miljöbeskrivningarna visar hur väl författaren känner platsen han skriver om. En mycket ung John Steinbeck skymtar också förbi ett par gånger i boken.

Boken handlar om familjerna Trask och Hamilton i Salinas Valley, Kalifornien och löper över flera generationer. Huvudpersonen heter Adam Trask och flyttar västerut efter att ha växt upp i öst. Han slår sig ner i Salinas Valley i närheten av familjen Hamiltons hem och blir vän med Sam Hamilton. Det är en bok som sträcker sig över lång tid med många karaktärer och sidospår. Steinbecks skrivsätt är inte på något sätt svårläst utan ganska rakt på sak även om det är ganska tidskrävande. Jag upplever att båda böckerna jag har läst av honom kräver mycket eftertanke och i synnerhet denna kan med fördel läsas över en längre tid.

Parallellerna med Bibeln i den här boken är oundvikliga och högst medvetna från författarens sida. Bröderna Charles och Adam Trask är en tydlig parallell till Bibelns Kain och Abel. En broder är god, den andre ond, den gode brodern favoriseras av fadern och den andre ignoreras. När den gode brodern sedan växer upp och senare får två egna söner, tvillingar som döps till Caleb och Aron, ser det från början ut som att historien kommer upprepa sig själv. Men är det verkligen så enkelt? Det här är trots allt inte en enkel retelling av Bibeln, och Steinbeck gör det inte så svart och vitt.

Det är inte direkt någon överrepresentation av kvinnliga karaktärer i den här boken. Den största är Cathy som kvalar in som en av de vidrigaste karaktärer jag någonsin stött på. Det verkar inte finnas någon godhet överhuvudtaget i Cathy redan från unga år och till skillnad från resten av karaktärerna i den här boken som pendlar mellan ondhet och godhet så är hon ganska endimensionell. Men trots det så är hon ändå en intressant karaktär som man som läsare får väldigt starka känslor för, även om de inte är positiva.

Det här är en mycket väl utförd bok skriven av en mycket kompetent författare. Den har en bra handling med ett intressant budskap som säkert var mycket kontroversiellt på femtiotalet då boken gavs ut och som säkert kan väcka en hel del åsikter även idag. Det jag dock tycker mest om med den här boken är att man verkligen känner att författaren lagt ner en hel del hjärta och själ i den. Jag stod och väger mellan en fyra och en femma när jag hade läst ut den och gav den det förstnämnda, men nu när jag skrev det här inlägget blev jag påmind om hur bra den här boken verkligen är och ändrade betyget till en femma.

Mer om boken

Läs mer på Goodreads

Köp boken på engelska hos Bokus, Adlibris eller Book Depository

We need to talk about Kevin av Lionel Shriver

Titel: We need to talk about Kevin (sv. titel Vi måste prata om Kevin)

Författare: Lionel Shriver

Andra böcker av samma författare: Big Brother, Post Birthday-World, m.fl

Utgivningsår: 2003

Originalspråk: Engelska

Jag har hört så mycket om den här boken som visade sig vara lika briljant som jag hade hoppats på. Boken handlar om Eva, mamma till en tonårspojke som sköt ihjäl ett antal av sina klasskamrater och en lärare. Men We need to talk about Kevin handlar i första hand inte om massmord utan mest om föräldraskap. Eva och hennes man Franklin bestämmer sig inte för att skaffa barn förrän ganska sent i livet, och i Evas fall av helt fel anledningar. Hon vill egentligen inte ha barn, men Franklins rosaskimrande villa-vovve-volvo-drömmar gör att hon övertygar sig själv om att det ändå är en bra idé.

Graviditeten följs av någon typ av förlossningsdepression, så uppfattar i alla fall jag Evas motvilja att knyta an till sitt barn. Eftersom det är Eva som berättar historien så är det ur hennes ögon vi får lära känna Kevin. Kevin som är tusen gånger jobbigare än andra barn och som skrämmer iväg barnvakter. Kevin som verkar göra det till sin uppgift i livet att förstöra Evas liv.

Boken ställer så många intressanta frågor. Vems “fel” är det att Kevin skjuter ihjäl de där människorna i gymnastiksalen efter skolan när han är sexton år gammal? Är han född ond? Kan barn överhuvudtaget föddas onda? Är det Evas och Franklins fel att Kevin växer upp till den person han blir? Är den onda pojken som Eva ser egentligen inte värre än ett vanligt barn, utan snarare en produkt av dåligt föräldraskap? En annan fråga som i alla fall jag ställer mig är om man verkligen vill ha barn när man kan få barn som Kevin…

Boken är berättad genom brev som Eva skriver till Franklin, och jag som sällan uppskattar brev som berättarform tycker ändå att det är helt rätt för den här boken. Eva tänker tillbaka på sitt liv tillsammans med Franklin och boken växlar därför mellan nutid (efter att Kevin begått massakern) och dåtid.

De sista hundra sidorna är fantastiska, men jag läste dem med en stor klump i magen eftersom man vet vart det hela är på väg. Det var längesen jag läste en bok som jag blev så berörd av, även om man hela tiden vet vad som kommer att hända.

Mer om boken

Läs mer på Goodreads

Köp boken på svenska hos Bokus eller Adlibris

Köp boken på engelska hos Bokus, Adlibris eller Book Depository

Boken har även filmatiserats med Tilda Swinton i rollen som Eva, se trailern här

Anna Karenina av Leo Tolstoj

Titel: Anna Karenina 

Författare: Lev Tolstoj

Andra böcker av samma författare: Krig och Fred, Ivan Iljitjis Död m.fl.

Utgivningsår: 1873

Originalspråk: Ryska

De allra flesta vet om att Anna Karenina är en berättelse om en förbjuden, passionerad kärleksaffär, och om man ser en del filmatiseringar är det lätt att tro att så är fallet, men faktum är att kärleksaffären är en ganska liten del av en av världens mest kända klassiker.

Det är svårt att sammanfatta handlingen, men kortfattat så handlar boken om Anna Karenina som är gift med en man vid namn Karenin. Hennes man är betydligt äldre än henne, och även om deras äktenskap inte är katastrofalt olyckligt så finns det ingen kärlek eller omtanke. Karenin är en ganska fyrkantig figur, den typen av person som tycker om att följa regler och scheman och ogillar överraskningar. När Anna träffar den unge, stilige och charmige Vronsky förändras hennes tillvaro som i ett trollslag. Attraktion uppstår omedelbart, och de inleder ett förhållande.

Anna och Vronsky är dock inte de enda vars förhållande spelar en central roll i handlingen. Annas bror Stiva exempelvis, och hans fru Dollys relation är ansträngd efter att hon får reda på att han har varit otrogen, och det är intressant att jämföra hur olika konsekvenser Stiva och Anna får ta för sina otrohetsaffärer. Man får se hur de flesta i Annas bekantskapskrets effektivt utestänger henne från allt socialt liv medan de samtidigt blundar för Stivas snedsteg, som han för övrigt tar ganska ofta. Vronsky, den andra parten i otrohetsaffären välkomnas också i olika sociala sammanhang medan Anna måste stanna hemma.

Hon offrar allt för honom. Hon ger upp sin status, sitt hem, sina vänner, till och med sin älskade son för Vronskys skull. För henne är insatsen så mycket högre, och när tanken väl slagit rot att hon kan förlora det som hon offrat allt för vägrar den att lämna henne, och det blir början på undergången. Även om jag är säker på att Vronsky älskar henne tillbaka så har han inte lika mycket att förlora på affären, och detta i kombination med att samhället inte dömer honom lika hårt som henne gör att han inte riktigt förstår hennes desperation.

Den största karaktären i den här boken skulle jag, titeln till trots, säga är Konstantin Levin; en ung man som äger mycket land och föredrar livet på landet framför de glamorösa balsalarna och salongerna i stan. Han är en seriös, hårt arbetande man som är hopplöst förälskad i Kitty, en vacker ung flicka som i sin tur uppmärksammas av Vronsky i början av boken. Det betydligt mer oskyldiga förhållandet mellan Levin och Kitty och deras rena kärlek är en skarp kontrast mot det mellan Anna och Vronsky som drivs av kroppslig lust. Avundsjuka är dock en tråd som löper genom hela boken och infekterar alla de tre förhållanden, men på olika sätt och med olika resultat.

Det är sådan otroligt bra balans i den här boken mellan den dramatiska, passionerade affären mellan Anna och Vronsky och Levins enkla, vardagliga liv på landet. I och med att man får följa karaktärerna så länge lär man känna dem så väl, i synnerhet Levin som verkligen utvecklas som människa under boken. Man får spendera mycket tid i Levins huvud och framförallt under andra halvan av boken brottas han mycket med moraliska och filosofiska dilemman, och han har även många djupa funderingar kring religion.

Anna Karenina är en förvånansvärt lättläst bok. Jag hade förberett mig på något tungt och svårt som krävde full koncentration hela vägen bara för att förstå vad som händer, men handlingen är mycket lätt att följa och Tolstoj slösar inte tid på långa miljöbeskrivningar som är vanligt i långa böcker vilket underlättar läsningen. Men bara för att boken inte är svår att förstå innebär det inte att den går fort att läsa. Det är ändå 900 sidor och tålamod krävs, man kan inte förvänta sig att man kan sätta sig ner en dag, börja läsa och vara färdig till kvällen.

Det finns dock ett parti mot slutet av boken, jag tror att det är i den sjätte delen av boken, som handlar om politik, och där tappar Tolstoj mig. Det är 40-50 sega sidor där förtrollningen bryts, och även om de sista delarna som kommer efteråt är riktigt bra så kommer den där perfekta harmonin aldrig riktigt tillbaka.

Det finns många små stunder i den här boken jag tycker väldigt mycket om. Diskussioner runt middagsbord om olika ämnen, många bra dialoger och intressanta iakttagelser. Det finns till exempel en scen ganska sent i boken med två karaktärer som inte har särskilt stora roller som jag tyckte väldigt mycket om även om den inte hade så mycket att göra med resten av handlingen (och därför är det heller inte direkt någon spoiler att berätta om den).

De två karaktärerna, en ogift, medelålders man och en ung kvinna, har spenderat en tid som gäster hos två vänner som har ett stort hus. Mannen och kvinnan hade aldrig träffats innan de kom till huset, men de kommer bra överens och det finns tydlig attraktion mellan dem. De är ute och letar svamp i skogen med några av barnen som också är gäster i huset, och han funderar på om han ska fråga henne, men tvekar. Han var förälskad en gång i sin ungdom, men flickan han var kär i dog, och undrar om det är ett svek mot sin ungdomskärlek att bli kär på nytt, men bestämmer ändå för att fria till kvinnan han nu går bredvid.

De får ett sådant där magiskt “moment” när allting stämmer och man vet att om han frågar henne nu så kommer hon att säga ja. Han tar sats och frågar… efter skillnaden mellan två sorters svamp. Magin är helt plötsligt som bortblåst och man vet att de aldrig kommer få chansen igen, att de aldrig kommer att gifta sig, kanske inte ens träffas igen, och om de gör det kommer de låtsas om att de aldrig hade ett magiskt moment tillsammans.

Egentligen ingen viktig scen, men ack så bra! De två karaktärerna nämns i princip aldrig igen, och även om deras lilla stund i skogen inte gör något djupt intryck på handlingen så gör den ett djupt intryck på mig.

Det finns så mycket symbolik och så mycket att analysera i den här boken att jag nästan önskar att jag hade läst den i skolan så att jag verkligen hade kunnat tolka den på djupet, men det är svårt att göra på egen hand.

Är då Anna Karenina värd att lägga ner sin tid på? Svar ja. Det är en fantastisk upplevelse och en mycket välskriven bok som verkligen är värd att ta sig tid att läsa. Det är dock ingenting man kan stressa igenom, utan man bör ha ordentligt med tid på sig för att kunna uppskatta den ordentligt. För mig tog det nästan två veckor att läsa ut boken även om jag var ledig och hade massa tid över, men jag kunde ofta inte läsa mer än 60-70 sidor åt gången, sen var jag tvungen att lägga ifrån mig boken och få en stund på mig att smälta det jag hade läst.

Om man är ovan vid att läsa klassiker rekommenderar jag att man börjar på något annat ställe innan man ger sig på Anna Karenina, för det går inte att förneka att det är en lång bok, och även om det finns mycket segare klassiker så är det ändå stundvis en tålamodsprövning.

Jag har sett filmatiseringen från 2012 med Keira Knightley i titelrollen, och filmen är en färgsprakande vacker fest för ögat med fantastiska kläder och miljöer. Den är dock inte en särskilt trogen boken, men det är förståeligt att det är svårt att klämma in en så lång bok på så kort tid. De har ändrat en del, friserat i princip alla handlingar förutom den om Anna och Vronsky och en hel del karaktärer har tagits bort, och det gör att filmen ger en ganska skev bild av boken.

Så för att verkligen förstå vad Anna Karenina handlar om är det ett måste att läsa boken, och tro mig, det är den värd.

Mer om boken

Läs mer på Goodreads

Köp boken på svenska hos Bokus eller Adlibris

Köp boken på engelska hos Bokus, Adlibris eller Book Depository

Se trailern till filmen från 2012 här

Rebecca av Daphne du Maurier

Titel: Rebecca (finns översatt till svenska med samma titel)

Författare: Daphne du Maurier

Andra böcker av samma författare: Jamaica Inn, My Cousin Rachel, Frenchman’s Creek m.fl.

Utgivningsår: 1938

Originalspråk: Engelska

“Last night, I dreamt I went to Manderley again”

Dessa berömda ord inleder en av de mest kända gotiska romaner som skrivits, och även om den första meningen är oerhört bra så blir det bara bättre.

Boken inleds i Monte Carlo i Monaco där vår huvudperson, en ung flicka, är en slags sällskapsdam till en äldre, amerikansk kvinna, Mrs Van Hopper. Mrs Van Hopper är inte en särskilt trevlig kvinna och huvudpersonen är olycklig i hennes sällskap, men hon är också fattig och föräldralös och har ingenstans att ta vägen. En dag anländer en man vid namn Maxim de Winter till hotellet där de bor, och han och huvudpersonen kommer genast bra överens. Mrs Van Hopper känner genast igen Mr de Winters namn, men det är inte mannen själv som är mest känd utan hans hem, det engelska godset Manderley. Det går en tid, tycke uppstår mellan huvudpersonen och Mr de Winter, och de gifter sig.

Mr de Winter tar med sin nya fru hem till England och till sitt hem, godset vid namn Manderley. Mrs de Winter försöker att finna sig i rollen som frun i huset, men hon har stora skor att fylla, skor som en gång tillhörde Mr de Winters första fru, Rebecca. Även om Rebecca varit död i nästan ett år så är det som att hon aldrig lämnat Manderley. Tjänstefolket följer fortfarande hennes instruktioner, hundarna lyssnar fortfarande efter hennes fotsteg och hennes rum står fortfarande orört. I synnerhet hushållerskan, Mrs Danvers, väntar fortfarande på att frun i huset ska komma tillbaka, och hur mycket vår unga huvudkaraktär än försöker komma överens med Mrs Danvers så är kampen förlorad långt innan den började.

Det var flera scener i den här boken som jag kände igen även om jag vet att jag inte har läst boken tidigare. Scener som är så ikoniska att jag kunde känna vad som skulle hända även om jag inte visste. Speciellt en scen som innan en fest kändes väldigt bekant även om jag vet att jag inte har läst det innan.

OBS, i slutet av nästa stycke, mellan de två parenteserna finns det spoilers för Jane Eyre. Markera för att läsa, men läs på egen risk.

Det ligger nära till hands att jämföra den här boken med den ungefär hundra år äldre Jane Eyre, skriven av Charlotte Brontë, för de har en hel del gemensamt. De är exempelvis båda gotiska romaner där två hus har centrala roller(Manderley och Thornfield Hall). Alldeles i slutet av Rebecca inträffar en händelse som även händer och är mycket viktig i Jane Eyre, och .( Männen i de två romanerna, Mr de Winter och Mr Rochester, har båda var sin före detta fru som är mycket viktiga för handlingen men som nästan inte är fysiskt närvarande alls. )

Kritiker av Rebecca tycker ibland att du Maurier har lånat lite väl frikostigt från Brontë, men det tycker inte jag, jag tycker att Rebecca flirtar precis lagom mycket med Jane Eyre. Tillräckligt för att man ska kunna se likheter, men inte på något sätt så mycket att det känns som samma bok hundra år senare. Det räcker att se på huvudkaraktärerna för att inse detta. Jane Eyre är en stark, orädd, självständig kvinna som rakryggat går sin egen väg medan huvudpersonen i Rebecca är ung, naiv och osäker. Hon är rädd för att stöta sig med allt och alla och att Daphne du Maurier lyckas övertyga läsaren att gilla henne är en bedrift i sig.

På tal om karaktärer så innehåller den här boken ett antal färgstarka sådana. Även om huvudpersonen, Mrs de Winter, är en blyg, osäker och ofta ganska frustrerande varelse så är det ändå på hennes sida jag står under hela boken. Man vill å ena sidan skrika åt henne att stå på sig och säga vad hon tycker och våga fråga sin man saker hon faktiskt borde få veta, men å andra sidan vill man bara ta hand om henne för man tycker så synd om henne som försöker och försöker men aldrig lyckas.

Jag pendlade mellan att gilla Maxim de Winter och att tycka att han var okänslig och ibland ganska dum. Han behandlar sin fru, som ändå ska vara en jämlike, mer som ett barn, och talar inte om saker för henne som hade gjort deras äktenskap väldigt mycket smidigare om han bara hade satt sig ner och förklarat. Det avslöjas dock en hel del om Maxim under bokens gång, och jag gillar hur författaren lyckas få läsaren att ändra uppfattning om honom flera gånger.

Mrs Danvers är en fantastisk karaktär. Varje gång hon är med i en scen blir spänningen olidlig, och i en scen i Rebeccas rum kramade jag boken så hårt att det nästan gjorde ont.

Rebecca är en riktig bladvändare, det är aldrig tråkigt, och det är svårt att förutse vad som väntar bakom nästa hörn, men man vill dit fort, för det är ofta olidligt spännande.

Jag utsåg den här boken till min favorit av alla böcker jag läste 2013, för det var verkligen en fantastisk upplevelse. Jag läste den i början av oktober vilket är helt rätt årstid för gotiskt. Jag som inte gillar skräck brukar istället försöka läsa någon gotisk roman under höstmånaderna, och hur något någonsin ska leva upp till det här vet jag inte. Om du gillar Jane Eyre tycker jag verkligen att du ska ge Rebecca en chans, du kommer inte att bli besviken.

Mer om boken

Läs mer på Goodreads

Köp boken på engelska hos Bokus, Adlibris eller Book Depository

Boken har filmatiserats ett antal gånger, men mest sevärd är Alfred Hitchcocks version från 1940 med bland andra Laurence Oliver och Joan Fontaine.

Liknande böcker

Jane Eyre av Charlotte Brontë

Wuthering Heights av Emily Brontë

The Thirteenth Tale av Diane Setterfield

The Bell Jar av Sylvia Plath

Titel: The Bell Jar (sv. titel Glaskupan)

Författare: Sylvia Plath

Andra böcker av författaren: Diktsamlingen Ariel

Utgivningsår: 1963

Originalspråk: Engelska

En av sommarens stora överraskningar blev Sylvia Plaths enda roman The Bell Jar, som jag hört så mycket om så många gånger och det refereras till i alla möjliga sammanhang. Jag var lite orolig att det skulle vara väldigt stort fokus på psykiska problem och att det skulle bli svårt att förstå vad författaren menade eftersom att det var så djupt. 

Men faktum är att det inte är en svårläst bok, inte alls faktiskt. Språket är förvånansvärt förståeligt, och även om det finns mycket rum för tolkningar, så tycker jag att handlingen är lätt att följa. Och det handlar inte bara om psykisk ohälsa, det är minst lika mycket fokus på andra teman. Vår huvudperson, Esther Greenwood, är bland annat bekymrad om att fastna i en kvinnofälla i början av boken. Hon är en ung kvinna med en ung kvinnas problem, och i början kan man inte ens ana vilken vändning boken kommer ta.

Men det är ingen hemlighet att Esther sakta, sakta tappar greppet och att när snöbollen väl är i rullning går den inte att stoppa. Men det är så snyggt skrivet och så väl uppbyggt att jag blir helt mållös. Från de små, diskreta tecknen den första tiden i New York till allt som händer sen är berättat på ett högst imponerande sätt.

Jag älskade den här boken. Jag har hört så många människor prisa den här boken genom åren, men inte ofta från människor som brukar dela min boksmak, och därför blev jag förvånad när jag tyckte så mycket om den. Det är som sagt egentligen inte en särskilt svårläst bok, men den kräver lite tålamod, för tempot är inte högt. Men det är ofta så att de böcker man uppskattar mest är de där det inte händer saker hela tiden, utan författaren bygger upp lite spänning och längtan först.

Boken är också ganska ordentligt självbiografisk. Sylvia Plath brottades med psykiska problem under sitt liv, och begick självmord i samband med att The Bell Jar publicerades eftersom hon fick sådan ångest. Och då menar jag riktig ångest, inte sådan ångest man får dagen innan man ska lämna in världens största uppsats och man inte öppnat böckerna.

Sylvia Plath var förresten också kvinnan som tog sitt liv genom att sticka in huvudet i en ugn. Alltså kvinnan som alla refererar till när man pratar om det, den första. Den första kända i alla fall, för den första måste väl varit häxan i Hans och Greta som skulle visa hur man känner att ugnen har rätt värme och stack in huvudet när Greta knuffade in hela häxan och stängde ugnsluckan så häxan dog.

Mer om boken:

Läs mer på Goodreads

Köp boken på svenska hos Bokus eller Adlibris

Köp boken på engelska hos Bokus, Adlibris eller Book Depository