The Lovely Bones av Alice Sebold

13512700 (1)

Titel: The Lovely Bones (sv. titel Flickan från ovan)

Författare: Alice Sebold

Andra böcker av samma författare: Lucky, The Almost Moon m.fl

Utgivningsår: 2002

Originalspråk: Engelska

Ni vet den där känslan man får ibland när man läser en bok att det omöjligt kan vara samma bok som människor hyllar i varenda tidning och i vartenda hörn på Internet? Jag kände lite så när jag läste Miss Peregrine’s Home for Peculiar Children, och jag känner det än mer när jag oinspirerat tar mig igenom Alice Sebolds bästsäljare The Lovely Bones.

Inledningen med en riktigt obehaglig mord- och våldtäktsscen är dock väldigt välskriven och kryper in ordentligt under skinnet, och jag skruvade upp förväntningarna en hel del på resten av boken efter att ha läst de första fyrtio sidorna. Men sedan går det bara utför.

The Lovely Bones handlar om Susie Salmon som när hon är fjorton år gammal och en helt normal tonårsflicka boendes i ett helt normalt villaområde när hon brutalt mördas av en av sina grannar. Men hennes berättelse slutar inte där, utan Susie vakar över sin familj, sina vänner och sin mördare från ovan och följer deras liv många år efter sin död.

Det är långsamt och tråkigt, jag kan inte beskriva det på något annat sätt. Jag har ingenting emot långsamma böcker om det fyller något syfte men The Lovely Bones är onödigt långsam och det finns ingenting som driver handlingen framåt. Idén är oerhört intressant och det finns så mycket potential, men jag tycker den förblir hopplöst outnyttjad. Det finns också en scen mot slutet av boken som man verkligen kan diskutera vad det egentligen är för något. (SPOILERS, MARKERA FÖR ATT LÄSA våldtäkt, hallucination eller bara övernaturlig sexscen?)

Jag skulle vilja säga att om du tycker att boken låter intressant: läs den, men jag kan inte helhjärtat göra det, för jag tyckte själv att den lät intressant och läste den och blev djupt besviken. Två svaga stjärnor blir betyget till Alice Sebolds hyllade debutroman.

Mer om boken

Läs mer på Goodreads

Köp boken på engelska hos Bokus, Adlibris eller Book Depository

Advertisements

Allegiant av Veronica Roth

18710190

Titel: Allegiant

Författare: Veronica Roth

Andra böcker i serien: #1, Divergent och #2, Insurgent

Utgivningsår: 2013

Originalspråk: Engelska

OBS! DEN HÄR RECENSIONEN INNEHÅLLER SPOILERS FÖR HANDLINGEN I DE TVÅ TIDIGARE BÖCKERNA I SERIEN, DIVERGENT OCH INSURGENT.

Det är alltid en speciell känsla att hålla den nyutkomna sista boken i en serie i sin hand, att läsa på baksidan och första sidan, för man vet att det är sista gången man gör det första gången. Nu är Divergent-serien inte en av mina absoluta favoriter, och därför blev jag snål när den kom ut i höstas och istället för att lägga pengar på att köpa boken ställde jag mig i kö på biblioteket, en kö som har sniglat sig fram, och tidigare i veckan kunde jag äntligen hämta ut den.

Även om jag har läst en hel del besvikna recensioner och hört en hel del deppiga diskussioner om Allegiant så lät jag inte det dämpa min entusiasm. Det är så många som inte gillar Mockingjay som avslutar Hungerspels-trilogin, och den är min favorit i serien, och jag misstänkte att Allegiant kanske led av Mockingjay-syndromet. Jag misstänkte också att slutet inte skulle vara helt lyckligt, och jag som föredrar bitterljuva slut, ofta uppskattar olyckliga och inte har något emot öppna, tänkte att det inte skulle vara ett problem för mig och att Allegiant kanske var riktigt bra.

Så var det dock inte alls. Allegiant är faktiskt avsevärt mycket sämre än de två andra böckerna i serien, och trots att mina förväntningar inte var skyhöga så blev jag ganska besviken.

Boken börjar ungefär där Insurgent slutade, med Tris och gänget (de är så många nu att jag inte orkar räkna upp dem) i knipa efter att ha läckt Edith Priors video. Det är bråk och kiv mellan folk från the factions och the factionless, de senare ledda av Fours mamma Evelyn. Tris och gänget bestämmer sig för att lämna världen de växt upp i och hamnar hos ett gäng forskare på det som en gång var O’Hare-flygplatsen där de får förklarat för sig att hela deras stad är ett experiment för att försöka fixa skadade gener flera generationer tillbaka i tiden, och att Edith Priors video som Tris nästan dog för att få tag på mest består av irrelevanta lögner. Jaha…

Tris, som jag ändå tyckt ganska bra om i de tidigare böckerna blir i Allegiant det som Katniss inte blir i Mockingjay; någon slags superwomanHon har alltid rätt om allt, hon begår inga misstag, missar aldrig ett skott, och även om hon måste fatta en del tuffa beslut under bokens gång så blir resultatet ungefär lika intressant som en Mary Sue ur en Harry Potter-Fanfiction om Sirius Blacks glansdagar på Hogwarts. Det känns inte som att Tris är närvarande under hela bokens gång, utan mer som att hon berättar för läsaren vad som händer utan att förmedla vad hon känner. Ibland står det givetvis vad Tris känner, men jag känner inte att hon känner det.

Four växer å andra sidan i mina ögon i den här boken. Han får sitt eget perspektiv och får lite välbehövlig mänsklighet, något som jag tycker att han behövt i de senaste två böckerna. Vi får komma in i Fours huvud och veta vad han känner och tycker och tänker, och jag uppskattar hans PoV mer än Tris i den här boken. Jag vet att många inte gillar Fours perspektiv, men jag har aldrig varit riktigt såld på honom, så för mig var det en fördel att få se en annan sida av honom.

Sen är det en uppsjö av mindre karaktärer. Christina, Uriah, Zeke, Tori, Peter, Caleb, Cara osv. plus ett dussin nya som de stöter på utanför stadens murar. Det är många namn att hålla i huvudet, och när någon av dem dör är det nästan en lättnad, för då är det en mindre att hålla koll på. Av de mindre karaktärerna är det inte någon som är särskilt intressant, och många hade man lätt kunnat lämnat kvar inne i staden eller dödat i ett lämpligt labb eller något. Roth är ju inte känd för att vara sentimental med sina karaktärer, så det borde inte varit något problem.

OBS! NEDAN FINNS DET SPOILERS FÖR ALLEGIANT, MARKERA FÖR ATT LÄSA

Istället för att fortsätta på det spår som hon börjat på i den första två böckerna i serien med motsättningarna mellan the factions och the factionless, så väljer författaren att introducera ett nytt problem: gener. Vissa människor har dåliga gener och andra människor har bra gener, och människor med dåliga gener diskrimineras i världen utanför Chicago. De som är divergenta har oftast bra, “friska” gener, medan de som inte är det anses vara sjuka och andra klassens medborgare.

Jag är absolut ingen expert på genetik, men även med den lilla kunskap jag har så ser jag att Roths förklaring till hela genetiktjafset är som en stor, schweizisk ost. Även om jag försökte ignorera min inre Erudite och acceptera att Veronica Roth är författare och inte forskare, och att det här är fiktion och inte verklighet, så var förklaringen bara för slarvigt konstruerad för att jag skulle kunna acceptera den.

Det som dock störde mig mest med hela den här boken var Den Stora Finalen när Tris & Co bestämmer sig för att stoppa David & Co från att ändra alla människors minnen eftersom att det är fel och inkräktar på människors integritet etc. genom att ändra deras minnen. För det är ju helt okej att inkräkta på folks integritet om de är onda. Jag tänker inte ens kommentera det. 

Hotet om revolution och inbördeskrig mellan the factions och the factionless försvinner förresten enkelt genom en tårfylld återförening av Four och hans mamma som överger sina storslagna diktatorsdrömmar i utbyte mot att hennes son någon gång kanske kommer förlåta henne. Hon har ju inte lyssnat på Four de senaste femhundra sidorna, så att hon helt plötsligt ändrar sig som genom ett trollslag är något jag inte riktigt köper. 

Tris dör förresten också. Jag antar att det ska vara en chockerande scen, men från ögonblicket Caleb anmäler sig som frivillig att utföra självmordsuppdraget så vet vi att Tris aldrig kommer låta honom göra det i slutändan. Istället för ett bitterljuvt, tårdrypande slut där Tris offrar sitt liv för sin broders så blir det rätt kasst, för vi bryr ju oss inte om Caleb. Han har inte gjort något sympatiskt de senaste två och en halv böckerna, och därför blir Tris död inte ett offer för Godheten utan ett impulsivt beslut i sann Dauntless-manér. 

Ofta när jag kritiserar YA så gnäller jag om att i verkligheten så är de flesta dödsfall i krig helt onödiga och snabbt över. Det finns inte tid för några sista kärlekslöften eller dramatiska stråkar, utan ofta är det snabbt över och de överlevande måste fortsätta vidare. Tris död går väldigt snabbt och det finns ingen där hon viska några sista ord till, och på det sättet känns det realistiskt. Problemet jag har med Tris död är mer kopplat till hur den passar in i handlingen, och svaret är att den är rätt poänglös, vilket gör att det mer känns som ett sätt chocka läsaren än att den är del av en väl uttänkt handling. 

SLUT PÅ SPOILERS

Jag tycker att de två första böckerna i serien definitivt har ett visst underhållningsvärde. De är spännande med högt tempo och karaktärer över medelmåttet för den här genren. Det är inga böcker som kommer förändra din världsbild eller utmana dina moraliska övertygelser, men de kommer underhålla dig en stund. Allegiant är dock en alldeles för lång, ganska klumpig avslutning och kan med fördel ersättas av en sammanfattning på Wikipedia för att stilla nyfikenheten.

Mer om boken 

Läs mer på Goodreads

Köp boken på engelska hos Bokus, Adlibris eller Book Depository

Brick Lane av Monica Ali

117664

Titel: Brick Lane (finns översatt till svenska med samma titel)

Författare: Monica Ali

Andra böcker av författaren: Untold Story (sv. titel Den Okända Historien), In the Kitchen (sv. titel I Köket) och Alentejo Blue (sv. titel Sommaren i Mamarrosa)

Utgivningsår: 2003

Originalspråk: Engelska

När jag hörde talas om den här boken tänkte jag att den verkligen borde vara något för mig. Den handlar om Nazneen som är uppväxt i en liten by på Bangladeshs landsbygd och som vid arton års ålder gifts bort med den dubbelt så gamle Chanu och flyttar med honom till London. Nazneen bor i London, men hon hade lika gärna kunnat bo i vilken annan stad som helst, för hon lämnar sällan huset och hon lämnar aldrig kvarteret där hon bor. Hon kan inte mer än några få ord engelska,

Parallellt med Nazneens liv i Storbritannien får vi även följa hennes yngre syster Hasina som är kvar i Bangladesh via de brev Hasina skriver till sin syster. Jag vet brev kan vara ett intressant berättarknep, men personligen finner jag de ofta tråkiga, och Hasinas brev är dessutom grammatiskt inkorrekta och fulla med stavfel och konstiga formuleringar. Jag antar att det är för att läsaren ska förstå att Hasina inte kan skriva särskilt bra, men hennes brev är många och ofta långa, och det blir olidligt till slut.

Vi följer Nazneens liv. Arbetet i hemmet, hennes interaktioner med de andra kvinnorna i kvarteret och hennes relation till sin make och senare två döttrar. Det händer sällan särskilt mycket, i alla fall inte förrän Nazneen träffar Karim och hon börjar ta tag i sitt eget liv.

Chanu, Nazneens man, är inte en dålig människa. Han är inte elak, han är ingen chauvinistisk mansgris (han kan till och med laga mat riktigt bra), men han och Nazneen är inte på något vis kära i varandra, även om de utvecklar någon typ av ömsesidig omtanke för varandra. Han har dock en ansträngd relation till deras äldsta dotter, Shahana, eftersom han drar åt ett håll och hon stretar emot och vill åt det andra.

Jag har egentligen ingenting emot sega böcker. Tvärtom kan jag verkligen uppskatta en seg bok om “belöningen” gör det värt slitet, men i Brick Lane är det inte värt det. Jag kände mig ganska oinspirerad hela vägen igenom den här boken, och det gjorde mig besviken, för den har så mycket potential att vara intressant. Den borde vara bra, jag borde tycka om den, men det gör jag inte, och det är himla synd.

Boken översattes till svenska för ett antal år sedan, men finns inte att köpa på svenska längre på Bokus eller Adlibris, men det går säkert att hitta den begagnat eller på bibliotek.

Mer om boken

Läs mer på Goodreads

Köp boken på engelska hos Bokus, Adlibris eller Book Depository

Se filmtrailern här

Liknande böcker

White Teeth av Zadie Smith

A Thousand Splendid Suns av Khaled Hosseini (sv. titel Tusen Strålande Solar)

The Light Between Oceans av M.L Stedman

the-light-between-oceans

Titel: The Light Between Oceans (sv. titel Fyren Mellan Haven)

Författare: M.L Stedman

Utgivningsår: 2012 (släpps på svenska i mars 2014)

Originalspråk: Engelska

The Light Between Oceans är en sådan där bok som jag köpte när jag hade samlat ihop en Amazon-beställning men var typ 1 pund ifrån den magiska gränsen. Den lät rätt spännande och hade många bra recensioner på Goodreads.

The Light Between Oceans utspelar sig i Australien strax efter första världskrigets slut och följer Tom och Isabel Sherbourne, en fyrvaktare och hans fru. Boken inleds med en kort prolog där Tom och Isabel en morgon hittar en båt på stranden. I båten hittar de en död man och en gråtande bebis. De måste då fatta ett beslut som kommer påverka resten av deras liv.

Sedan hoppar vi tillbaka ett flertal år till tiden då Tom tog tjänsten som fyrvaktare och får reda på hur han och Isabel träffades, och deras liv på den ödsliga ön Janus till den dag då de hittade båten på stranden.

Den här boken har alla förutsättningar att bli bra. Ett löfte om en spännande handling i en unik miljö, moraliska dilemman och ett snyggt omslag… (jag syftar på det blåa omslaget som man även valt att använda till den svenska översättningen) Men det stämmer inte riktigt. Jag känner att jag sympatiserar med fel karaktärer, M.L Stedman får mig inte dit hon vill och då blir jag bara sur och irriterad. Jag är säker på att hon vill att läsaren ska ha blandade känslor för karaktärerna, men det är inte helt enkelt att balansera mellan blandade känslor och dåliga känslor.

Den första delen som handlar om Tom och Isabel är, om än lite långsam, väldigt bra. Det är en konst att kunna föra fram en handling långsamt utan att tråka ut läsaren, och det tycker jag att författaren lyckas riktigt bra med i den första tredjedelen av boken. Andra partiet tycker jag är sämre, tråkigare, och det tredje blir för dramatiskt för min smak. Det är också under den sista delen som jag tappat intresset och sympatin för karaktärerna.

Men om det stämmer mellan läsaren och karaktärerna och man gillar strukturen har jag full förståelse för att man tycker att den här boken är riktigt bra. Egentligen tycker jag inte att den är särskilt dålig, men den funkar inte för mig

Ett tema fladdrar runt lite i bakgrunden i den här boken är hur det var att komma tillbaka “hem” från första världskriget. Tom var med i kriget och även om det inte skrivs rakt ut så är det tydligt att det har haft stor inverkan på hans personlighet. Detta tema återkommer ett par gånger under bokens gång och först tyckte jag att författaren kunde gjort något mer av det, men nu i efterhand tycker jag att det är rätt trevligt att låta läsaren dra sina egna slutsatser.

Sammanfattningsvis så är The Light Between Oceans egentligen ingen dålig bok, men det är inte en bok som jag gillade. Men om du tycker att det låter intressant så finns den nu att köpa på engelska, och kommer släppas på svenska i mars. (Se länkar nedan)

Mer om boken

Läs mer på Goodreads

Köp boken på engelska hos Bokus, Adlibris eller Book Depository

Förboka boken på svenska hos Bokus eller Adlibris