A Monster Calls av Patrick Ness

8621462

Titel: A Monster Calls (sv. titel Sju minuter över midnatt)

Författare: Patrick Ness

Andra böcker av samma författare: The Knife of Never Letting Go (sv. titel Tystnaden i bruset)More Than This, The Crane Wife m.fl

Utgivningsår: 2011

Originalspråk: Engelska

Jag köpte den här boken tidigare i höstas efter att ha bläddrat i den ett antal gånger och läst många positiva recensioner. Dessutom läste jag i slutet av 2013 The Knife of Never Letting Go, den första boken i Patrick Ness Chaos Walking-trilogi som jag tyckte väldigt mycket om.

A Monster Calls handlar om trettonårige Conor som bor tillsammans med sin ensamstående mamma. Conor har det inte helt enkelt i livet utan blir mobbad i skolan av några pojkar i hans klass och han har en ansträngd relation till flickan som en gång var hans vän men som sedan berättade för sina vänner om Conors mamma. Conors mamma som är svårt sjuk i vad jag uppfattar som någon typ av cancer.

Conor plågas av en återkommande mardröm, men en natt är drömmen annorlunda. Klockan sju minuter över midnatt får han besök av ett monster, men inte ett klassiskt monster som är ute efter att skrämmas, för vad kan skrämma en pojke vars största rädsla kan inträffa när som helst, utan för att få Conor att berätta det han vill berätta minst av allt – sanningen.

Det är inte lätt att skriva cancerböcker. Jag tycker att det ofta blir den ena tårdrypande, dramatiska klichén efter den andra, och jag känner att många cancerböcker hyllas just för att de handlar om cancer. Det finns få ämnen man kan skriva om där författaren kan locka fram tårar lika enkelt som om man skriver om cancer, och det är inte så konstigt. Det är en rent ut sagt jävlig sjukdom, orättvis och hemsk på alla sätt och vis, så det är inte så konstigt att man lätt blir berörd. Men eftersom det är lätt att beröra läsaren när man skriver om cancer behöver man inte använda sig av vartenda knep man har för att boken ska bli känslosam. Resultatet blir ofta att boken skriker: “ÄR DU LEDSEN? GRÅTER DU ÄN? SER DU HUR SORGLIG DEN HÄR BOKEN ÄR? DEN HÄR BOKEN ÄR SÅ HIMLA SORGLIG ATT MAN MÅSTE GRÅTA!!!!” Jag har exempelvis en del invändningar mot boken man inte får ha invändningar mot av just den anledningen.

Jag upplever inte alls det här i A Monster Calls, utan det är en enkel och ganska avskalad historia om hur Conor hanterar sin mammas sjukdom och dess konsekvenser. Conor är en helt vanlig pojke, och sättet han reagerar på känns fullständigt normalt för en person i hans ålder. Illustrationerna i boken tycker jag definitivt fyller ett syfte, vilket illustrationer inte alltid gör, men dessa förstärker verkligen stämningen genom hela boken, och den skulle inte vara densamma utan dem.

Jag rekommenderar därför att man inte köper versionen utan illustrationer som är billigare men som förlorar mycket av magin, utan att man faktiskt kostar på sig den dyrare illustrerade utgåvan. Nuförtiden finns dessutom den illustrerade som paperback så det finns ingen anledning att köpa den andra sorten. På svenska finns den endast som inbunden MED illustrationerna och med ett omslag som inte är ett dugg likt det engelska men som också är väldigt fint.

Bokens målgrupp är barn i mellanstadieålder, men det här är definitivt en bok som även äldre läsare kan uppskatta, även om man vanligtvis inte läser särskilt mycket barnlitteratur. Boken får fyra starka stjärnor av mig och jag ser verkligen fram emot att läsa fler böcker av Patrick Ness. More than this står ju och samlar damm i bokhyllan, det kanske är dags att ta sig an den snart?

Mer om boken

Läs mer på Goodreads

Köp boken på svenska hos Bokus eller Adlibris

Köp boken på engelska hos Bokus, Adlibris eller Book Depository

Se den underbara boktrailern här

Excellent Women av Barbara Pym

3968796

Titel: Excellent Women (sv. titel Förträffliga fruntimmer)

Författare: Barbara Pym

Andra böcker av samma författare: The sweet dove died (sv. titel Kärlekens klenoder), Quartet in Autumn (sv. titel Höstlig Kvartett) m.fl

Utgivningsår: 1952

Originalspråk: Engelska

Barbara Pym är en sådan där författare som rekommenderas lite här och var, och jag kände att det var dags att prova en av hennes böcker.

Excellent Women utspelar sig i 50-talets London och kretsar kring Mildred Lathbury, en ensamstående kvinna strax över trettio. Eftersom hon inte har någon familj att ta hand om ser många i hennes omgivningen henne som en kvinna som lever för andra. Om man har ett problem, oavsett vad det är, så kan Mildred hjälpa till.

Boken inleds med att ett ungt par flyttar in i lägenheten intill, och Mildred förstår ganska omgående att Mr och Mrs Napier har en del problem sinsemellan. Mildred blir involverar sig och försöker lösa paret Napiers problem, och även om hon inte vill ta någons parti så kan hon inte låta bli att tycka väldigt mycket om den charmige Mr Napier.

Det är oerhört brittiskt. Det dricks te på var och varannan sida (bokstavligt talat), Mildred är en väldigt ordentlig och väldigt typiskt engelsk person och boken utspelar sig dessutom i London. Det är den typen av bok när man verkligen kan höra karaktärernas tydliga accent á la Downton Abbey i huvudet när man läser dialogerna och där man tänker sig det mest typiskt engelska man kan komma på för att föreställa sig olika miljöer.

Men det är en lättläst och stundtals väldigt rolig roman, om man gillar humorn det vill säga. Jag kan tänka mig att det är en bok som är ganska svår att översätta eftersom brittisk humor, eller humor överlag, ofta förloras i översättningar. Jag förstod exempelvis inte alls humorn i Jane Austens böcker förrän jag läste dem på engelska, och därför kan Excellent Women med fördel läsas på sitt originalspråk. Det är inte ens säkert att den går att hitta på svenska, jag fick leta runt en bra stund för att hitta bokens svenska titel, Förträffliga Fruntimmer (som för övrigt är en så bokstavlig översättning att jag skrattade när jag såg den).

Det sägs förresten ofta att Barbara Pym påminner om Jane Austen, och jag är beredd att hålla med. Om Austen hade skrivit sina böcker på 1950-talet hade de garanterat liknat Pyms. I synnerhet om man gillar Jane Austens Persuasion som är ett av hennes lite mognare verk kan jag tänka mig att man kommer tycka om Excellent Women som liksom Persuasion har en lite äldre huvudperson. Persuasion är dock inte en av mina favoriter av Austen eftersom jag inte alls kan relatera till Anne Elliot som karaktär lika väl som många av de yngre huvudpersonerna i de andra böckerna, och jag har lite samma problem med Mildred. Jag tycker dock egentligen om Mildred som karaktär, hon känns väldigt levande och äkta, men jag kan bara inte riktigt relatera till henne.

Klart underhållande läsning och jag kommer definitivt att hålla ögonen öppna efter fler Pym-böcker i framtiden.

Mer om boken

Läs mer på Goodreads

Köp boken på engelska hos Bokus, Adlibris eller Book Depsitory

Between Shades of Grey av Ruta Sepetys

7824322

Titel: Between Shades of Grey (sv. titel Strimmor av hopp)

Författare: Ruta Sepetys

Andra böcker av samma författare: Out of the Easy

Utgivningsår: 2011

Originalspråk: Engelska

Det surrades en hel del om den här boken i bloggvärlden för något år sedan, och det var i samband med det som jag köpte den, men Ruta Sepetys debutroman fick stå och samla damm på bokhyllan ett bra tag innan jag kom mig för att läsa den.

Boken handlar om femtonåriga Lina som bor med sin familj i en småstad i Litauen. Hon är en helt vanlig tonåring tills en dag då hennes pappa försvinner. Samma kväll bultar sovjetiska soldater på dörren och ger Lina, hennes mamma och hennes bror tjugo minuter på sig att packa ihop sina tillhörigheter innan de tvingas iväg till en uppsamlingsplats. Boken är indelad i tre delar, och den första delen är en tågresa.

Först och främst tycker jag att det är ett mycket bra upplägg som författaren har valt. Andra Världskriget är kanske en av de vanligaste historiska händelserna som skildras i skönlitteratur, men inte är det många böcker som handlar om tonårsflickor från Litauen som deporteras till sovjetiska arbetsläger i Sibirien.

Jag tror att den här boken hade tjänat på att inte anpassas så mycket till en tonårspublik. Det känns som att mycket av innehållet, framförallt det våldsamma, har tonats ner för att passa yngre läsare, och det resulterar i att det blir inte lika gripande som det hade kunnat vara. Inte för att mer våld gör en bok bättre, utan för att det känns som att antingen förlaget eller författaren själv har suddat bort en hel del som säkert fanns med i tidiga utkast för att kunna marknadsföra boken som YA. För alla böcker som handlar om tonåringar måste ju nödvändigtvis vara YA… *suck*.

Kanske är det också meningen att läsaren inte ska veta så mycket om Stalins arbetsläger där så många människor miste sina liv, och att den här boken ska öppna ögonen. På den punkten gör boken verkligen sitt jobb. Om man inte är medveten om omfattningen av de sovjetiska arbetslägren kan jag tänka mig att den här boken är en smärre chock. Och det är bra! Varenda människa känner till hemskheterna som pågick i Hitlers förintelseläger, men det är lätt att glömma att det begicks lika grymma brott på andra håll också, men man brukar ju säga att vinnarna skriver historien… Jag tyckte också att det var väldigt intressant att få reda på mer om de baltiska ländernas situation under Andra Världskriget, för det var något som jag inte visste särskilt mycket om.

Jag hade en period i mitt liv när jag läste allt jag kunde om Andra Världskriget, och då hade jag säkert älskat den här boken, men nu känner jag att jag hade velat ha mer än den här barnvänliga versionen av det som hade kunnat vara en väldigt realistisk skildring. Jag tycker nämligen att Sepetys lyckas beskriva den eländigt hopplösa situationen Lina och hennes familj hamnar i väldigt väl, men det känns hela vägen som att någon har varit och petat bort de grymmaste bitarna,

Huvudpersonen Lina är en ganska intetsägande karaktär, men det tycker jag inte gör så mycket. Hon känns som en verklig person, en typisk tonåring, och därför känns det ännu mer absurt när hon hamnar i ett arbetsläger i Sibirien.

Boken slutar väldigt abrupt, jag tänker inte berätta hur, men helt plötsligt när man bläddrar för att läsa nästa sida kommer man till en epilog. Boken hade kunnat avslutats snyggare även om jag tycker att epilogen är ganska bra.

Mer om boken

Läs mer på Goodreads

Köp boken på svenska hos Bokus eller Adlibris

Köp boken på engelska hos Bokus, Adlibris eller Book Depository

Lördagstenta

Lite off topic kanske, men den som fick iden att tentor på lördag morgon är vettigt borde verkligen prova att gå upp halv fem på morgonen dagen man ska skriva prov som kan påverka ens framtida liv.

Det finns verkligen inget bra med att läsa fysik… I matten hade vi i alla fall tentorna på fredagar eller torsdagar.

Allegiant av Veronica Roth

18710190

Titel: Allegiant

Författare: Veronica Roth

Andra böcker i serien: #1, Divergent och #2, Insurgent

Utgivningsår: 2013

Originalspråk: Engelska

OBS! DEN HÄR RECENSIONEN INNEHÅLLER SPOILERS FÖR HANDLINGEN I DE TVÅ TIDIGARE BÖCKERNA I SERIEN, DIVERGENT OCH INSURGENT.

Det är alltid en speciell känsla att hålla den nyutkomna sista boken i en serie i sin hand, att läsa på baksidan och första sidan, för man vet att det är sista gången man gör det första gången. Nu är Divergent-serien inte en av mina absoluta favoriter, och därför blev jag snål när den kom ut i höstas och istället för att lägga pengar på att köpa boken ställde jag mig i kö på biblioteket, en kö som har sniglat sig fram, och tidigare i veckan kunde jag äntligen hämta ut den.

Även om jag har läst en hel del besvikna recensioner och hört en hel del deppiga diskussioner om Allegiant så lät jag inte det dämpa min entusiasm. Det är så många som inte gillar Mockingjay som avslutar Hungerspels-trilogin, och den är min favorit i serien, och jag misstänkte att Allegiant kanske led av Mockingjay-syndromet. Jag misstänkte också att slutet inte skulle vara helt lyckligt, och jag som föredrar bitterljuva slut, ofta uppskattar olyckliga och inte har något emot öppna, tänkte att det inte skulle vara ett problem för mig och att Allegiant kanske var riktigt bra.

Så var det dock inte alls. Allegiant är faktiskt avsevärt mycket sämre än de två andra böckerna i serien, och trots att mina förväntningar inte var skyhöga så blev jag ganska besviken.

Boken börjar ungefär där Insurgent slutade, med Tris och gänget (de är så många nu att jag inte orkar räkna upp dem) i knipa efter att ha läckt Edith Priors video. Det är bråk och kiv mellan folk från the factions och the factionless, de senare ledda av Fours mamma Evelyn. Tris och gänget bestämmer sig för att lämna världen de växt upp i och hamnar hos ett gäng forskare på det som en gång var O’Hare-flygplatsen där de får förklarat för sig att hela deras stad är ett experiment för att försöka fixa skadade gener flera generationer tillbaka i tiden, och att Edith Priors video som Tris nästan dog för att få tag på mest består av irrelevanta lögner. Jaha…

Tris, som jag ändå tyckt ganska bra om i de tidigare böckerna blir i Allegiant det som Katniss inte blir i Mockingjay; någon slags superwomanHon har alltid rätt om allt, hon begår inga misstag, missar aldrig ett skott, och även om hon måste fatta en del tuffa beslut under bokens gång så blir resultatet ungefär lika intressant som en Mary Sue ur en Harry Potter-Fanfiction om Sirius Blacks glansdagar på Hogwarts. Det känns inte som att Tris är närvarande under hela bokens gång, utan mer som att hon berättar för läsaren vad som händer utan att förmedla vad hon känner. Ibland står det givetvis vad Tris känner, men jag känner inte att hon känner det.

Four växer å andra sidan i mina ögon i den här boken. Han får sitt eget perspektiv och får lite välbehövlig mänsklighet, något som jag tycker att han behövt i de senaste två böckerna. Vi får komma in i Fours huvud och veta vad han känner och tycker och tänker, och jag uppskattar hans PoV mer än Tris i den här boken. Jag vet att många inte gillar Fours perspektiv, men jag har aldrig varit riktigt såld på honom, så för mig var det en fördel att få se en annan sida av honom.

Sen är det en uppsjö av mindre karaktärer. Christina, Uriah, Zeke, Tori, Peter, Caleb, Cara osv. plus ett dussin nya som de stöter på utanför stadens murar. Det är många namn att hålla i huvudet, och när någon av dem dör är det nästan en lättnad, för då är det en mindre att hålla koll på. Av de mindre karaktärerna är det inte någon som är särskilt intressant, och många hade man lätt kunnat lämnat kvar inne i staden eller dödat i ett lämpligt labb eller något. Roth är ju inte känd för att vara sentimental med sina karaktärer, så det borde inte varit något problem.

OBS! NEDAN FINNS DET SPOILERS FÖR ALLEGIANT, MARKERA FÖR ATT LÄSA

Istället för att fortsätta på det spår som hon börjat på i den första två böckerna i serien med motsättningarna mellan the factions och the factionless, så väljer författaren att introducera ett nytt problem: gener. Vissa människor har dåliga gener och andra människor har bra gener, och människor med dåliga gener diskrimineras i världen utanför Chicago. De som är divergenta har oftast bra, “friska” gener, medan de som inte är det anses vara sjuka och andra klassens medborgare.

Jag är absolut ingen expert på genetik, men även med den lilla kunskap jag har så ser jag att Roths förklaring till hela genetiktjafset är som en stor, schweizisk ost. Även om jag försökte ignorera min inre Erudite och acceptera att Veronica Roth är författare och inte forskare, och att det här är fiktion och inte verklighet, så var förklaringen bara för slarvigt konstruerad för att jag skulle kunna acceptera den.

Det som dock störde mig mest med hela den här boken var Den Stora Finalen när Tris & Co bestämmer sig för att stoppa David & Co från att ändra alla människors minnen eftersom att det är fel och inkräktar på människors integritet etc. genom att ändra deras minnen. För det är ju helt okej att inkräkta på folks integritet om de är onda. Jag tänker inte ens kommentera det. 

Hotet om revolution och inbördeskrig mellan the factions och the factionless försvinner förresten enkelt genom en tårfylld återförening av Four och hans mamma som överger sina storslagna diktatorsdrömmar i utbyte mot att hennes son någon gång kanske kommer förlåta henne. Hon har ju inte lyssnat på Four de senaste femhundra sidorna, så att hon helt plötsligt ändrar sig som genom ett trollslag är något jag inte riktigt köper. 

Tris dör förresten också. Jag antar att det ska vara en chockerande scen, men från ögonblicket Caleb anmäler sig som frivillig att utföra självmordsuppdraget så vet vi att Tris aldrig kommer låta honom göra det i slutändan. Istället för ett bitterljuvt, tårdrypande slut där Tris offrar sitt liv för sin broders så blir det rätt kasst, för vi bryr ju oss inte om Caleb. Han har inte gjort något sympatiskt de senaste två och en halv böckerna, och därför blir Tris död inte ett offer för Godheten utan ett impulsivt beslut i sann Dauntless-manér. 

Ofta när jag kritiserar YA så gnäller jag om att i verkligheten så är de flesta dödsfall i krig helt onödiga och snabbt över. Det finns inte tid för några sista kärlekslöften eller dramatiska stråkar, utan ofta är det snabbt över och de överlevande måste fortsätta vidare. Tris död går väldigt snabbt och det finns ingen där hon viska några sista ord till, och på det sättet känns det realistiskt. Problemet jag har med Tris död är mer kopplat till hur den passar in i handlingen, och svaret är att den är rätt poänglös, vilket gör att det mer känns som ett sätt chocka läsaren än att den är del av en väl uttänkt handling. 

SLUT PÅ SPOILERS

Jag tycker att de två första böckerna i serien definitivt har ett visst underhållningsvärde. De är spännande med högt tempo och karaktärer över medelmåttet för den här genren. Det är inga böcker som kommer förändra din världsbild eller utmana dina moraliska övertygelser, men de kommer underhålla dig en stund. Allegiant är dock en alldeles för lång, ganska klumpig avslutning och kan med fördel ersättas av en sammanfattning på Wikipedia för att stilla nyfikenheten.

Mer om boken 

Läs mer på Goodreads

Köp boken på engelska hos Bokus, Adlibris eller Book Depository

55 frågor

55 frågor som jag hittade hos bookclubben

1. Favoritbok i barndomen?
Många, många! En del självklara titlar som Harry Potter– och Narnia-serierna dyker givetvis upp i huvudet men en hel del andra också. Jag har alltid varit en hästtjej så Pia Hagmars böcker om Klara var favoriter under mellanstadiet.

2. Vad läser du just nu?
Excellent Women av Barbara Pym och Animal Farm av George Orwell, plus ett par antologier som jag läser ur då och då.

3. Vilka böcker har du reserverade på biblioteket?
A Storm of Swords av George R.R Martin, jag har bestämt mig för att läsa ut hela tredje boken innan serien börjar i april. (april!)

4. Dålig bokvana?
Att jag köper för många?

5. Vad har du för tillfället hemlånat från biblioteket?
Animal Farm av George Orwell, Just One Year av Gayle Forman, Mr Penumbra’s 24 Hour Book Store av Robin Sloan och ett par fysik- och kemiböcker till skolan.

6. Har du en läsplatta?
Nepp, har aldrig ens provat, men är inte så förtjust i att läsa på skärmar.

7. Föredrar du att läsa en bok åt gången eller flera på en gång (slalomläsning)?
Det beror på boken. Om det är en lättläst bok läser jag gärna igenom den utan att bryta av med andra böcker, men ofta har jag en tågbok som är lite lättsammare och en “hemmabok” som är lite tyngre plus ett antal antologier som jag läser ur när lusten faller på. Nu är dock båda romanerna jag läser väldigt enkla eftersom Excellent Women var ännu lättsammare än jag hade väntat mig.

8. Har dina läsvanor ändrats sedan du började blogga?
Jag är mer strukturerad när jag planerar vad jag ska läsa, försöker få mycket variation varje månad. Förr kunde jag läsa exempelvis tio YA-böcker en månaden och sen inte en enda YA på ett halvår, och då tröttnade jag lättare på vissa genrer.

9. Sämsta boken du läst i år?
Har bara hunnit läsa fem böcker än så länge men Allegiant, tredje boken i Divergent-trilogin var verkligen inte något bra avslut på serien.

10. Bästa boken du läst i år?
Som sagt, fem böcker, men jag inledde året mycket starkt med Anna Karenina som är en fantastisk bok om man ger den tid och tålamod.

11. Hur ofta läser du utanför din egen bekvämlighetszon?
Jag försöker variera mitt läsande och ständigt utmana mig själv med nya författare och genrer, så jag har ingen riktig bekvämlighetszon längre, inte som för några år sedan då jag mest läste ungdomsböcker.

12. Vilken är din bekvämlighetszon?

Nu besvarar jag visst frågorna i förväg… Jag vet inte riktigt vad min bekvämlighetszon är eftersom jag fortfarande håller på att ta reda på vad jag egentligen gillar att läsa nuförtiden. Jag känner att jag drar mot moderna klassiker, jag älskar 1900-talslitteratur.

13. Kan du läsa på bussen?
Nej, jag mår oftast illa. Tåget går dock utmärkt.

14. Vilken är din favoritplats att läsa på?
Sängen

15. Vad anser du om att låna ut böcker? Regler?
De flesta av mina böcker lånar jag ut ganska generöst, dock inte dyra, fina utgåvor om inte personen svär på att lämna tillbaka boken i samma skick. Det är sällan någon som vill låna böckerna jag är rädd om eftersom i princip alla är på engelska. Jag tycker att böcker ska bli lästa, så om någon vill låna dem är det ändå ett positivt tecken, men jag är mycket trött på folk som inte lämnar tillbaka böcker som de lånat.

16. Viker du hundöron i dina böcker?
Inte längre, men jag gjorde det förr.

17. Skriver du någonsin i bokens marginaler?
Ibland, speciellt i mina favoritböcker. Ibland skriver jag också datumet jag läste ut boken.

18. I studierelaterade böcker då?
Absolut, är det inte meningen att man ska göra det?

19. Vilket är ditt favoritspråk att läsa böcker på?
Engelska. Om boken är skriven på engelska eller i princip alla andra språk förutom svenska så föredrar jag att läsa på engelska. Jag tycker att många svenska översättningar är lite sisådär, och eftersom min engelska inte är lika bra som min svenska kan jag inte se lika tydligt om en engelsk översättning är bra eller inte. Många klassiker, förutom de allra mest kända, översätts så sällan till svenska medan de får regelbundna engelska nyöversättningar. När det gäller böcker som är skrivna på språk som är nära besläktade med svenskan, som norska och danska, brukar jag dock läsa den svenska översättningen.

20. Vad får dig att älska en bok?
Karaktärer, handling, struktur, skrivsätt…

21. Vad inspirerar dig att rekommendera en bok?
Om jag gillar den, eller om jag läser en bok och känner “den här boken skulle X gilla!”

22. Favoritgenre?
Fiction? 😉

23. Genre du sällan läser (men önskar att du gjorde oftare)?
Barnböcker

24. Favoritbiografi?

Biografier är inte riktigt min grej, kan inte minnas senast jag läste en
25. Har du någonsin läst en självhjälpsbok?
Nej, aldrig

26. Favoritkokbok?
Jag tror inte jag äger en enda kokbok… men Leila Lindholms böcker med cupcake-recept är bra 😀

27. Mest inspirerande bok du läst i år (fakta eller fiktion)?

Det är femtonde januari! Jag har inte hunnit med mer än 5 böcker! Men Between Shades of Grey av Ruta Sepetys hade en del inspirerande stunder.

28. Favoritlässnacks?
Te

29. Nämn ett fall där hypen förstörde din läsupplevelse?
Looking for Alaska av John Green

30. Hur ofta håller du med kritikerna angående en bok?
Väldigt olika. Kritiker tycker ju ofta också olika.

31. Vad tycker du om att ge bra/dålig kritik?
Jag tycker det är kul att skriva om riktigt bra böcker, och jag tycker att det är lätt att skriva om riktigt dåliga böcker (och ja, ibland är det roligt också!). Svårast är de där böckerna som får två stjärnor som varken är bra eller dåliga.

32. Om du kunde läsa på ett främmande språk, vilket skulle du välja?
Franska. Jag skulle sååååå gärna vilja läsa böcker på franska.

33. Mest skrämmande/hotfulla bok du någonsin läst?

Jag läser ju inte skräck, men 1984 av George Orwell är mer skrämmande än de flesta skräckromaner men på ett helt annat vis.
34. Skrämmande/hotfull bok du inte vågat påbörja?
Allt sorterat under genren skräck
35. Favoritpoet?
Det var längesen jag hade min poesiförälskelse, men jag var väldigt förtjust i Karin Boye ett tag.
36. Hur många böcker brukar du ha lånade från biblioteket samtidigt?
20? 30? Ingen aning faktiskt, men en gång nådde jag maxgränsen! *Stolt*
37. Hur ofta brukar du återlämna böcker till biblioteket olästa?
Det händer då och då, en på tio kanske.

38. Vilken är din favorit bland fiktiva karaktärer?
Elizabeth Bennet, Remus Lupin, Luna Lovegood, Neville Longbottom, Marianne Dashwood, Matilda, Jon Snow, Jaime Lannister, Daenerys Targaryen, Lyra Belacqua… Skulle jag bara säga en?

39. Vilken är din favorit bland fiktiva skurkar?
Jag tycker att Umbridge är en utmärkt skurk, en av mina favoritantagonister från Harry Potter. Tycker också att Mrs Danvers från Rebecca är mycket obehaglig, för att inte tala om Joffrey från A Song of Ice and Fire. Måste dock säga att jag tycker att Joffrey är ännu värre i TV-serien. I böckerna känns han mest som en bortskämd unge med sadistiska tendenser och för mycket makt men som kan sättas på plats, i TV-serien känns han som ett riktigt hot.

40. Vilken sorts bok tar du mest sannolikt med dig på semestern?
Något långt som jag kan ägna mycket tid åt

41. Det längsta du har varit utan att läsa?
Ingen aning, några månader?

42. Nämn en bok du inte kunde/ville avsluta?
Det beror ju på hur man ser det. Om man ser det som att boken var så bra att jag inte ville att den skulle ta slut skulle jag nog säga Harry Potter-serien. Om man menar att boken var så seg och tråkig att man inte ville fortsätta så skulle jag nog säga On the Road av Jack Kerouac, den fick jag kämpa mig igenom.
43. Vad distraherar dig lättast då du läser?
Hunger, jag blir överlag väldigt lätt distraherad när jag är hungrig

44. Bästa filmatisering av bok?
Jag tycker att filmatiseringen av Hunger Games-böckerna är riktigt bra, mycket tack vare Jennifer Lawrence som är perfekt som Katniss.

45. Sämsta filmatisering av bok?

Här kan man ju välja och vraka, men Eragon-filmen är riktigt, riktigt dålig.
46. Den största summa pengar du spenderat i en bokhandel på en och samma gång?
I en fysisk bokhandel är det nog ett par hundra kronor, 400-500 kanske? På Internet å andra sidan… Vi ska nog inte prata om det.

47. Hur ofta skummar du igenom en bok innan du läser den?
Aldrig

48. Vad får dig att sluta läsa en bok mitt i?
Om den är både dålig, lång och seg. Dåliga, snabblästa böcker brukar jag läsa ut ändå.

49. Har du dina böcker organiserade?
Japp, i ett mycket komplicerat system

50. Föredrar du att behålla dina böcker eller ge bort dem efter att du läst dem?
Behåller oftast, men försöker rensa lite emellanåt
51. Finns det böcker du undviker?
Skräck, såklart. YA-böcker med tjejer i balklänningar på omslaget.

52. Nämn en bok som gjorde dig arg?

Äta Djur av Jonathan Safran Foer gjorde mig arg på världen.

53. Nämn en bok du inte trodde du skulle gilla men gillade?
The Bell Jar av Sylvia Plath

54. En bok du trodde du skulle gilla men inte gillade?
A Great and Terrible Beauty av Libba Bray

55. Bästa skuldfria nöjesläsningen?
YA

Bunheads av Sophie Flack

11890472

Titel: Bunheads

Författare: Sophie Flack

Utgivningsår: 2012

Originalspråk: Engelska, finns ej översatt till svenska

Jag har alltid varit fascinerad av balett. Även om det närmaste jag själv någonsin kommit balett är de ballerinainspirerade gymnastikdräkterna jag och alla andra hade på skolidrotten på lågstadiet, så har jag alltid beundrat denna speciella konstform. Jag och min syster hade en VHS när vi var små med Angelina Ballerina, en tecknad serie om en balettdansande mus som vi nog sett nästan lika många gånger som våra Disney-filmer, och när jag förra sommaren hittade en australiensisk tonårsserie som hette Dance Academy (tänk Blue Water High fast med dans istället) var lyckan gjord.

Därför är det kanske inte så konstigt att jag hajade till när jag såg Bunheads på utförsäljningssidan på Book Depository, och inte heller så konstigt att jag till slut köpte den.

Boken handlar om nittonåriga Hannah som är med i ett framgångsrikt balettkompani i New York. Hela hennes liv kretsar kring hennes dansen och den kräver hennes fulla hängivenhet. Allt hon gör påverkar hur väl hon presterar, och hur väl hon presterar påverkar hur många steg närmare hon kommer det som hon och de andra dansarna i corps de ballet åtrår mest av allt; ett solo.

När boken börjar är Hannah 100 % hängiven. Hon tycker att det är värt att spendera all sin tid på att träna, hon tycker att det är värt att hålla en superduperstrikt diet för att få den ideala kroppen, och hon tycker att det är värt att uppoffra allt som vanliga ungdomar sysslar med; studier, kompisar utanför jobbet, hobbyer, förhållanden. Men när hon får provsmaka vad livet har att erbjuda mer än balett börjar hon för första gången i livet tvivla på om hon verkligen vill leva bara för dansen.

Bunheads är inte alls så dramatisk med det ena chockerande avslöjandet efter det andra om vikthets, ätstörningar och knivar i ryggen som många andra böcker på temat balett är och som vi redan hört, utan är en betydligt mer nedtonad historia om Hannahs resa för att finna sig själv. Vikthetsen och knivarna i ryggen finns i bakgrunden, men de tar inte över. Jag gillar att Flack inte har tagit den stereotypa vägen utan har valt en mer nedtonad

Bokens största styrka är realismen. Det känns som att allt Flack skriver skulle kunna vara på riktigt, och det kanske inte är så konstigt eftersom att hon är gammal balettdansös själv, och det är nog inte en alltför drastisk slutsats att dra att boken delvis är baserad på egna erfarenheter. Jag tycker att Flack lyckas förmedla den atmosfär som finns bakom scenen på teatern där Hannah jobbar väldigt väl, och jag tycker även att hon ger en väldigt bra inblick i en dansares liv.

Jag hade önskat lite mer karaktärsutveckling, lite mer handling och lite mer… jag vet inte, bara mer! Men å andra sidan kanske mer av allt hade förstört den fina stämning som Flack lyckas bygga upp… 3.5 starka stjärnor ger jag till Bunheads, som rekommenderas till alla som tycker att den låter intressant. Ett visst intresse av balett kan dock vara en fördel eftersom boken handlar väldigt mycket om dansen. Man behöver inte kunna någonting, men man bör kunna stå ut med en hel del balettermer.

Mer om boken

Läs mer på Goodreads

Köp boken på engelska hos Bokus, Adlibris eller Book Depository